Under en åttaårsperiod samlade Spencer Doran från ambientduon Visible Cloaks på sig obskyr minimalistisk, japansk ambientmusik som nu släpps via alltid pålitliga återutgivningsexperterna på skivbolaget Light in the Attic.
Kankyō Ongaku: Japanese Ambient, Environmental & New Age Music 1980-1990 är fortsättningen i en Japan-fokuserad återutgivningsserie som tidigare innehållit samlingarna Even A Tree Can Shed Tears: Japanese Folk & Rock 1969-1973 och Pacific Breeze: Japanese City Pop, AOR & Boogie 1975-1985.
I fokus för samlingen är som titeln antyder ambient, new age- och olika former av bakgrundsmusik primärt utgiven i Japan under 80-talet. Musik som utgjorde ett soundtrack till den ekonomiska boomen i japan under tidsperioden, inspirerad av den arkitektoniska och kommersiella utvecklingen i landet. Termen Kankyō Ongaku är ett samlingsbegrepp för musik skapad för specifika miljöer – musik som skapats för att tonsätta en specifik plats och dess syfte – så som audiodekor till klädbutiker, flygplatser, reklamfilmer och konstinstallationer. En slags vardaglig meditationsmusik vars intentioner var att förpassa konsumenten eller besökaren i till en lugn miljö. Det vill säga samma typ av tankegång som Brian Eno arbetade med på Music for Airports och som alltid varit en grundpelare i ambientmusiken.
Den musikaliska rörelsen kring konceptet Kankyō Ongaku inspirerades främst av västerländsk pianomusik, med artister som Erik Satie och John Cage, som vid tillfället upplevde en storhetstid i landet. Den spirande ekonomiska tillväxten ledde till att stora företag med mycket pengar gav musiker, som vanligtvis rörde sig i en mer perifer del av pop- och konstmusikvärlden, fria händer som en del i ett stilistiskt helhetskoncept där minimalistisk design och mode tonsattes för att skapa en enhetlig bild av en produkt eller en plats. En del av musiken på samlingen är hämtade från dessa beställningsjobb, andra stycken är fristående verk inspirerade av den musikaliska rörelsen som skapades kring konceptet.
Satoshi Ashikawa, en av genrens förgrundsfigurer, beskrev den på följande vis: “This music could be said to be an object or sound scenery to be listened to casually. Not being music which excites or leads the listener into another world, it should drift like smoke and become part of the environment surrounding the listener’s activity.”. Musiken skiljer sig alltså från muzak och hissmusik så tillvida att det är musik som är skapad för ett specifikt ögonblick, och som syftar till att förhöja den upplevelse man befinner sig i snarare än att skapa en helt egen upplevelse i sig. Detta koncept är speciellt intressant placerat i en samtida kontext där kommersiell popmusik ofta används som muzak i affärer, caféer och andra offentliga miljöer, vilket med hjälp av humörbaserade playlists skapade av algoritmer i förlängningen snarare urvattnar musiken än förhöjer upplevelsen.
Kankyō Ongaku kan ses som ett musikaliskt experiment där artisterna kunde påverka lyssnare utan att lyssnaren själv är medveten om det, vilket lockade många profilerade musiker som annars inte intresserade sig för kommersiell musik att försöka integrera avantegardemusik i vardagslivet hos den japanska befolkningen.
Anledningen till att arbetet med skivan tagit så lång tid var främst svårigheter med att få till licenser för att få använda musiken, något som knappast förenklats av att så många stora aktörer är inblandade. Under arbetets gång vittnar Doran även om att flera av de inblandade skivbolagen fått upp ögonen för genren och själva velat kapitalisera på det nyfunna intresset. Av rättighetsskäl medverkar exempelvis inte centralfiguren Midori Takada på samlingen, även om hennes ande vilar över hela skivan. Samma sak gäller Kuniyuki Takahashi, vars Early Tape Works 1986 – 1993 kan ses som en perfekt fortsättning för den som vill gräva vidare efter att ha hört Kankyō Ongaku.
Flera av artisterna som representeras på skivan kommer från en pop- eller avantgarde-bakgrund och är kanske mest kända för annan typ av musik än ambient. Exempelvis saxofonisten Yasuaki Shimizu, för många mest känd för mästerverket Kakashi, som vid tillfället främst verkade som sessionmusiker för olika boogiepopband, men som också gjorde ambientmusik till olika reklamfilmer. På den här skivan återfinns exempelvis ett sublimt stycke producerat för en klockreklam.
En annan av dessa är Yellow Magic Orchestra-medlemmen Haroumi Hosono som för just nu upplever en stor renässans i västvärlden. Utöver en stor återutgivningsserie av just Light in the Attic har hans musik nyligen tolkas av Mac Demarco och samplats av Vampire Weekend. Han är dessutom aktuell med soundtracket till Hirokazu Kore-edas guldpalmenvinnande film Shoplifters och en ny skiva bestående av nytolkningar av eget äldre material.
På den här skivan återfinns delar av Hosonos soundtrack till kläd- och inredningskedjan Muji inspelat 1984. En meditativ musikalisk interiör vars melankoliska synthslingor vid särskådning inte alls framstår som speciellt shoppingvänliga, förutsatt att man inte ska införskaffa en begravningskostym. Placerad ur sin kontext låter stycket snarare som något man skulle kunna höra på en William Basinski-konsert än i en klädbutik.
Även Hosonos kollega från Yellow Magic Orchestra, Ryuichi Sakamoto, återfinns på samlingen med stycket ”Dolphins” som ursprungligen släpptes på skivan Esperanto 1985, en skiva som kraftigt inspirerades av Kankyō Ongaku-scenen och som i viss mån lösgjorde den från sitt ursprung genom att vara ett fristående verk snarare än ett beställningsjobb.
I motsatt ände från ovan nämnda musiker finns också en rad profilerade ambientmusiker som Satsuki Shibano och Yoshi Ojima, som främst verkat inom New Age-musiken. De bådas bidrag tillhör skivans allra starkaste, tillsammans med Takashi Kokubos utomjordiskt vackra ”A Dream Sails Out To Sea” (vars ursprungliga syfte var att agera soundtrack till en ny serie air condition-modeller av märket Sanyo).
Shibano och Ojima har även fortsatt samarbetet med Spencer Doran i den femtonde installationens av skivbolaget RVNG Intls FRKWYS-serie där man låter unga kontemporära artister samarbeta med sina föregångare inom den genren de verkar. Den första singeln från det kommande albumet skulle med enkelhet kunna ha smält in på den här Kankyō Ongaku-samlingen och av allt att döma kan den kommande skivan betraktas som ett fint sätt att sluta den cirkel Doran påbörjade åtta år tidigare.
