Olov Antonsson: ”Det har varit en lång men rolig process”

Olov Antonsson sjunger gärna om romantik och litteratur utan att känna sig som en romantiker. HYMNs Nora Hellström Jonsson har träffat honom i Umeå, över en kopp kaffe, för att prata om nya skivan, våren och att skriva musik på svenska om Västerbotten.

Det är nästan tomt på Orangeriet i Umeå, ännu har inte gästerna börjat komma och vi är nästan ensamma i restaurangen. Olov Antonsson dricker kaffe och frågar mig om hur det är, vad jag pluggar. Men det här ska ju inte handla om mig, ikväll spelar han med band premiärspelning för singeln ”De första ryktena om våren”.

Jag frågar om nya skivan, den som är planerad att släppas i slutet av sommaren.

– Ja, det här är ju den första intervjun inför nya skivan, det känns kul men jag har kanske inte några smarta genomtänkta svar än… Vi gjorde ju en skiva som kom 2016, Nere och ute i AC-län. Sedan började vi ganska snabbt att tänka på en ny skiva. Så jag ägnade 2017 åt att göra låtar, skriva texter och musik. Det var i Kapsylen, Weepings Willows gamla replokal, som la vi grunderna för ett år sedan, men sedan har vi spelat på lite olika ställen. Till exempel stråkarna är inspelade på Norrlandsoperan. Det har varit en lång men rolig process.

”Vi kommer släppa några singlar under våren och så kommer skivan efter sommaren”

Han lutar sig tillbaka och berättar att han försökt göra det med kompisar så mycket som möjligt, det blir roligast så. Flera av de som sjunger på skivan, bland annat Tina Kärkinen (Vasas Flora och Fauna), Frida Johansson (Barnet, Säkert) och Amanda Runestam, har fantastiska röster.

– Sedan har Petter Utbult (The Honeydrips, Hagaliden) producerat och arrangerat, det är jag väldigt glad över. Vi kommer släppa några singlar under våren och så kommer skivan efter sommaren. Men det kändes rätt att släppa en vårsingel första mars. Den är tänkt att skildra just den känslan, i början av vårvintern när man känner att det börjar vända. Överlag innehåller skivan många årstidslåtar. Jag ville inte ha det som ett tema, men det blir ofta så när jag skriver, en del natur och årstidsskildringar. Sommaren tänker man ju så mycket på när man bor här, eller jag gör det… Längtar men också tänker på och skriver om det.

Han tar en klunk kaffe, begrundar.

– All musik som jag gjort tidigare har varit väldigt… indie. Jag spelade in hemma, utan någon som helst budget eller kunskap egentligen. Och försökte dåraktigt efterlikna Beach Boys Pet Sounds. Då låter allt ganska skevt, men också charmigt.

”När jag kommit på hur jag skulle göra kändes det som att det blev bättre, jag kände att jag bottnar mer i det”

Till debutskivan försökte de istället lägga ned tid och energi på att låtarna skulle bli bra. Anstränga sig. Göra något stort. Då kändes också mer naturligt att skriva på svenska.

– När jag kommit på hur jag skulle göra kändes det som att det blev bättre, jag kände att jag bottnar mer i det. När jag sjunger på engelska känns det mer som om jag låtsats mer. Att man börjar härma sina idoler istället. Många av låtarna på förra skivan handlade om geografiska platser, Västerbotten, uppväxten, som ett tema, och då passade svenskan bättre. Men kände också att, eftersom att den skivan hade ett så tydligt tema, Västerbotten, så ville jag som inte göra samma sak igen. Jag ville inte bara vara en som sjunger om det, som går igenom alla platser i länet.

Jag minns det, för det var ju lite så? Po Tidholm utmärkte dig som Västerbottens Håkan Hellström.

– Ja, och det var ju jättefint. Men jag är egentligen inte Västerbottenspatriot direkt. Det känns mer som jag gillar musik om platser, och det är ju här jag bott – så då blev det så. Till nya skivan ville jag som sagt inte att det skulle vara det genomgående temat, men sedan kommer jag nog alltid väva in platser.

Umeå har ju beskrivits som en popstad med stora namn som Annika Norlin och INSVN, men också aktuella Barnet och Honungsvägen. Jag undrar om han känner sig som en del av den popstaden.

– Jag tycker att många gör jättefin musik och visst finns det kopplingar mellan oss, det är inte en jättestor plats. Frida Johansson från Barnet är med på nya skivan väldigt mycket till exempel. Det blir så att man känner varandra, men samtidigt känns kanske som att alla gör sin egen grej snarare. Däremot är det väldigt roligt att det händer saker, och här är det ganska lätt att hålla på med musik, det finns en ganska bra infrastruktur här för det i grunden. Man kan få en replokal ganska lätt, det är kanske svårare på andra platser.

– Men för mig är det viktigaste att det finns många människor runt omkring en som spelar musik, håller på med samma saker. Behöver man någon som ska köra så frågar man en kompis, man hjälps åt, snarare än att få hjälp av kommunen.

– Det har blivit något väldigt bra, av oss, för oss. Men sånt går väl i vågor också, i Skellefteå är det inte så mycket just nu men var det på 90-talet.

Du har flera referenser till litteratur och annan musik, som Frank Sinatra. i dina låtar. Hur kommer det sig, att de finns med bland alla västerbottensplatserna?

– Det är något annat jag gillar, referenser! Det känns väldigt bespottat, att namedroppa saker. Men jag tycker alltid om det i andras musik, det är som ett sätt att skapa sin egen värld av referenser. Så kan man också som lyssnare känna igen sig, om man lyssnat och eller läst på samma saker som jag gillar. En samhörighet. Och kanske att det är ovanligare med litteraturreferenser i musik, men jag har varit väldigt intresserad av det. Då blir det väldigt kul att sjunga om Lydia och Arvid Stjärnblom eller döpa en skiva till Nere och ute i AC-län.

Han tänker att vissa kan se det som snobbigt och elitistiskt, att droppa bokklassiker i sin musik.

– Men samtidigt är jag inte så beläst heller. Bara det att något berört en tycker jag kan sätta en väldigt fin stämning till en låt. Ett sätt att väva in sig själv på något vis. Det är en viktig del av mitt låtskrivande.

”Kanske att det är ovanligare med litteraturreferenser i musik, men jag har varit väldigt intresserad av det”

Jag undrar hur känns det att spela igen. Det var ju ett tag sedan sist.

– Det känns kul, och lite nervöst. Det är ju första gången och vi har ett lite nytt band. Men jag ser fram emot det, låtarna har ändå ett väldigt stort arrangemang med många olika instrument, och att spela det live. Vi kommer vara nio personer, tre blåsare bland annat, det ger ett bra sväng! Låtarna är skrivna så. Det är svårt att turnera med men funkar här i Umeå… man kan fråga sina kompisar, alla bor ju här. Så det är med personer från Syket och Indiekid Aurelia bland annat. Det blir kul!

Någon musik du vill tipsa om?

– Artister som borde fått ett större erkännande, de känner jag väldigt starkt för. Jag måste kolla vad jag lyssnar på.

Olov scrollar genom Spotify.

– Jag är väldigt intresserad av äldre musik. 60-70-talen. Man hittar alltid någon som man tänker, den här borde varit mycket större än vad hen blev. Judee Sill borde många fler lyssna på. Hade ett väldigt hårt liv och dog ung. Rånade butiker men gjorde också Bach-inspirerad musik.

Nästa singel ”Rädd sen -85” släpps 3 maj.