Highasakite – Uranium Heart

Det är en kväll i slutet på februari då vinter vill närma sig vår, och det är strax innan skymning. Jag är på resande fot, närmare bestämt på en buss och så pass mycket utanför stadskärnan att jag blickar ut över skog och landskap. Jag finner att det är såhär som det norska indiepop-bandets musik gör sig som bäst. Det är något med den drömska och atmosfäriska känslan i musiken som gör den till ett passande soundtrack till miljön utanför fönstret. När jag sedan läser om att några av låtarna på albumet faktiskt har spelats in i de svenska djupa skogarna, blir känslan än mer slående.

Det har gått 5 år sedan Highasakite fick sitt riktiga genombrott med albumet Silent Treatment, som dessutom slog rekord i längst tid på albumtopplistan i Norge. Fjärde albumet Uranium Heart har nu sett dagens ljus – och har nu drygt en månad på nacken.

Skivbolag som efterfrågar ett specifikt sound på beställning är inte Highasakites kopp av te. Bandet väljer istället att fortsätta i sitt eget spår. I alla fall om man frågar sångerskan Ingrid Håvik själv.

Genomgående så är det här indiepop som kan beskrivas som snygg och proffsig. Växelvis är det vaggande och växelvis pampigt och medryckande. En sak som är säker är i alla fall att en stor styrka sitter i den vackra och fängslande röst som Ingrid Håvik besitter, vilken gifter sig fint med det lite scandipopiga soundet.

I de återkommande gåtfulla texterna kan man hitta allt från meningar och frågeställningar om livsval, hjärtekross och relationer, till att inge känslor om drömmar och framtid. Men texterna är inte det som ger störst avtryck här, snarare är det en fin symbios av musik och sångröst.

Ett fåtal låtar fastnar jag för vid första lyssningen, en hel del låtar växer vid fler lyssningar, medan några av spåren förblir platta och känns mest som utfyllnadslåtar. Bland de bättre låtarna på skivan är ”Hail of Bullets”, ”Egomaniac”, ”Out of Order” samt titelspåret ”Uranium Heart”.

Den relativt breda publik som bandet lockar kommer säkerligen att fortsätta lyssna. För det är en bra och helt godkänd skiva. Samtidigt så bjuder albumet inte på några överraskningar och sticker heller inte ut från bandets övriga album. Snarare tenderar det att bli aningens förutsägbart. Som Highasakite-fan får man troligen varken mer eller mindre än förväntat, men det kan vara bra nog.

Under 2019 kommer det släppas album som ger större avtryck, men detta album skriver likväl in sig som en platta värd att lyssna på. Åtminstone några gånger.

[Propeller Recordings, 1 februari]

6