Kælan Mikla: ”Vi vill inte verka mörka och deprimerade hela tiden”

Foto: Verði ljós

De har på kort tid blivit ett av de hetaste namnen på den europiska goth- och postpunkscenen. Självaste Robert Smith är ett fan och på hemmaplan fanns senaste albumet Nótt eftir Nótt med när nomineringarna till The Icelandic Music Awards nyligen tillkännagavs. HYMNs Anton Lindskog träffade Sólveig Matthildur Kristjánsdóttir, Margrét Rósa Dóru-Harrysdóttir och Laufey Soffía Þórsdóttir i Kælan Mikla i samband med vinterns Malmöbesök.

Vi sitter i Kælan Miklas turnébuss. Förbandet Some Ember soundcheckar inne i konsertlokalen Plan B. De är ute på en månadslång Europaturné tillsammans, vilken kommer att bli Kælan Miklas hittills mest omfattande som headliners.

Laufey, Sólveig och Margrét har varit vänner sedan gymnasiet. När de startade bandet var de bara 18 år gamla. De skulle delta i ett poetry slam och ville backa upp sina dikter med musik. Resultatet blev den allra första inkarnationen av Kælan Mikla, ett ”poetry punk”-band bestående av Margrét på bas, Sólveig på trummor och Laufey på sång. Trummorna byttes så småningom ut mot keyboards och dagens Kælan Mikla tog sin form.

Foto: Niklas Gustavsson/Rockfoto

Sólveig: – Jag fick en trummaskin och en synth i present. Efter det gjorde vi ”Kalt” som blev vår första synthbaserade låt. Vi gillade det så vi fortsatte.

Laufey: – Och så visade sig Sólveig vara en naturbegåvning! Hon är mycket bättre på elektronisk musikproduktion än vad hon var som trummis.

Sólveig: – Haha. Ja, det sista var i alla fall sant.

Senaste albumet Nótt eftir Nótt släpptes i november och markerade ett stort steg framåt för det unga, hårt arbetande bandet. Under tiden som albumet blev till har Sólveig flyttat till Leipzig och, parallellt med bandet, inlett en solokarriär som elektronisk coldwave-akt. Constantly In Love, hennes andra album som Sólveig Matthildur, väntas under våren.

Tror ni att Nótt eftir Nótt har formats av att ni bor i olika länder?

Margrét: – Det har viss praktisk betydelse eftersom vi inte kan repa tillsammans lika ofta längre. Nu blir det mer som att vi träffas en hel vecka i taget och under den tiden gör kanske fem låtar. Vi har aldrig några problem med att vara kreativa tillsammans.

”Den handlar mycket om hemlängtan, Island och minnen därifrån”

Laufey: – Skivan är främst präglad av att vi har turnerat så mycket de senaste åren och är hemma så sällan. Den handlar mycket om hemlängtan, Island och minnen därifrån.

Namnet Kælan Mikla är taget efter en karaktär i Mumintrollen. Isfrun eller Den Stora Kölden, som hon heter i de svenska översättningarna, dyker först upp i Trollvinter från 1957, den sjätte boken i serien. Isfrun besöker Mumindalen en gång om året och är den allra farligaste varelsen i hela Tove Janssons berättelsevärld. Den som ser henne i ögonen riskerar att frysa till is.

Sólveig: – Namnet började som ett internt skämt mellan mig och Laufey. Med tiden har det dock fått en egen betydelse. Jag tror också det har format oss.

Margrét: – Sagokaraktären Kælan Mikla är mycket vacker men också skrämmande och otroligt farlig. Hon rider in till Mumindalen på en snöhäst och den som ser henne i ögonen fryser ihjäl. För oss är betydelsen att vi tre tillsammans blir som henne när vi står på scenen.

Laufey: – Jag är så glad över att det fastnade. Det är ett så passande namn.

Sólveig: – Ja. Och så älskar vi Mumintrollen.

Foto: Niklas Gustavsson/Rockfoto

Ni har ju även en väldigt genomtänkt estetik. Hur viktig är den visuella delen av Kælan Mikla?

Laufey: – Oj, nästan lika viktig som musiken.

Sólveig: – Ja, vi tänker mycket på hur vi vill presentera oss.

Margrét: – Vi vill att det ska vara som att gå in i en egen liten värld när du lyssnar på oss. Du går in i vår värld.

Laufey: – Fast vi vill inte verka mörka och deprimerade hela tiden.

Margrét: – Men vi är ju det också.

Sólveig: – Vi vill inte framstå som att vi tar oss själva på för stort allvar. Man kan vara professionell och ha roligt på samma gång.

Margrét: – Delar av videon vi gjorde till ”Draumadís” är ju till exempel väldigt rolig. Som när vi flyger i det diamantformade rymdskeppet.

Sólveig: – Eller scenen där vi offrar Laufey, haha.

De tre tjejerna började tidigt blicka mot världen utanför hemlandet. När Kaelan Mikla gav sig ut på sin allra första Europaturné hade de bara spelat i ett år.

Sólveig: – Det var för fyra år sedan. Vi blev inbjudna till ARTE Iceland i Paris, vilket blev vår första spelning utanför Island. Sedan hade vi vänner i London som lät oss spela på ett DIY-evenemang där och så lyckades vi få ytterligare fem spelningar runt om i Europa.

Laufey: – På den tiden åkte vi buss och tåg överallt och bar själva omkring på all vår utrustning, vilket var otroligt slitsamt. Vid ett tillfälle hoppade vi på fel tåg. Efter det var vi vilse i ett helt dygn.

Sólveig: – Våra turnéer har utvecklats en hel del sedan dess.

Kælan Mikla har fortsatt turnera aktivt. En av höjdpunkterna var när Robert Smith från The Cure bjöd in dem att spela på Meltdown Festival i London som han kuraterade i somras. Inbjudan var skriven av Smith själv (i versaler) och skickades till bandets e-mailadress.

”Jag tror ärligt talat att jag bara skrek rakt ut i en halvtimme när jag fick veta”

Sólveig: – Först trodde jag det var en bluff. Jag skickade vidare till vårt bokningsbolag för att få dem att bekräfta att avsändaren var äkta.

Margrét: – Jag bara skrek rakt ut när jag såg det. Min pojkvän som var i rummet trodde att jag hade fått ett anfall.

Laufey: – Jag tror ärligt talat att jag bara skrek rakt ut i en halvtimme när jag fick veta.

Margrét: – Sedan träffade vi Robert.

Laufey: – Ja, det var på The Cures 40-årsdag. Dagen efter att vi hade öppnat för Placebo på Meltdown Festival.

Margrét: – Han var så trevlig! Och visste precis vilka vi var när han såg oss. Det var ett stort ögonblick, han har varit en av mina största idoler sedan tonåren.

Foto: Niklas Gustavsson/Rockfoto

För att hitta Kælan Miklas rötter är det annars kanske landsmannen och filmaren Friðrik Þór Friðriksson man ska söka sig till. Hans dokumentär Rokk í Reykjavík från 1982 visar hur punken fick en egen betydelse i, på den tiden välbärgade och isolerade, Island. Filmen visar sig också ha haft viss betydelse för dem.

Margrét: – Efter att jag hade sett den filmen visste jag att jag ville spela i ett band.

Laufey: – Scenen där Einar Örn* säger att man inte behöver kunna spela gitarrsolon för att vara med i ett band är otroligt inspirerande. Det var precis så det var för oss när vi började. Allt vi visste var att vi ville göra musik och ha ett band ihop. Vi hade ingen aning om hur man gjorde någonting.

”Jag minns hur vi lekte ute bland bergen medan vi föreställde oss att älvorna vakade över oss”

Hur tror ni annars att Island har format Kælan Mikla?

Sólveig: – Naturen och sagorna vi växte upp med har inspirerat oss jättemycket. Hela min barndom präglades av vördnaden för naturen och naturväsen. Jag minns hur vi lekte ute bland bergen medan vi föreställde oss att älvorna vakade över oss. Det är en stor del av min uppväxt och våra texter innehåller ju många metaforer om naturen, glaciärer, kylan…

Laufey: – Jag tror också att de långa mörka vintrarna och tiden då man aldrig ser solen har påverkat oss.

Sólveig: – Ja, när jag tävlade i poetry slam skrev jag de flesta av mina dikter under bussresorna till skolan. Resan tog en timme och det var så mörkt att det knappt gick att se något utanför fönstret.

Laufey: – Mörkret gör oss nedstämda och då blir vi mer kreativa.

Intervjutiden är slut. Det är dags för Kælan Mikla att förbereda kvällens spelning på Plan B. På scen ger de ett nog så hänförande, men kanske inte riktigt lika skrämmande, intryck som sin Tove Jansson-diktade namne. Jag såg dem i ögonen och överlevde.

*Einar Örn Benediktsson var, vid tiden då dokumentären ’Rokk í Reykjavík’ spelades in, med i (mycket The Fall-inspirerade) punkbandet Purrkur Pillnikk. Utanför Island är han mest känd som Björks ständige duettpartner från The Sugarcubes.