Honungsvägen – Honungsvägen

När det klarnar ute och solens strålar värmer huden är det lätt att tro att våren har kommit, men dagen efter vaknar en till en molntäckt himmel, slask och kyla – och inser att vintern inte är över än. Den här övergångsperioden mellan två årstider känns som en passande metafor för att beskriva Honungsvägens efterlängtade debutalbum.

Genom hela skivan står den avslappnade inramningen i kontrast till tunga texter där hoppet om bättre tider översköljs med ständigt närvarande orostankar. Verklighetsflykten i ”Istid” inger känslan av falskt hopp och lämnar en kvar med sorg och vemod, medan efterföljande ”Sakta fatta” skaver mellan raderna trots sin ljusa framställning.

Att undvika jämförelserna med Säkert! är nästan omöjligt; inte bara med tanke på gemensamma medlemmar och Annika Norlins textinsatser, utan också rent musikmässigt. Allra tydligast hörs det i ”Reservationer” – en medryckande vaggsång i dystopiska färger, där den bitterljuva ljudbilden kompletteras med melankoliska fiolinslag. ”Jag fattar rädsla, jag kan se den, men inte hur vi kan stoltsera med den”, sjunger Christina Karlsson för att sedan bryta ut i en känsloladdad spoken word-vers som ger Norlinska vibbar.

Men där Norlin oftast slår med kraft blir Karlssons röst ett desperat rop på hjälp. Med dess förmåga att beröra på djupet förvandlar hon de skrivna orden till något väldigt personligt och naket, som till exempel i den kolsvarta balladen ”Nattmusik”, vars textbidrag är signerat Mattias Alkberg.

Trots att produktionen är ganska enkel är det just skickligheten i lyriken som kännetecknar Umeåtrions debutplatta, vare sig det handlar om det privata eller det allmänna, och utgör ett bevis på ett lyckat samarbete mellan Övre Norrlands främsta låtskrivare. Dock bjuder bandets lågmälda gitarrpop inte på några större överraskningar och resultatet kan verka platt med flera jämnbra spår som har svårt att sticka ut ur mängden.

Som skivans genomgående tema blir rädslan ett uttryck för både sinnestillstånd och det rådande samhällsklimatet. Avslutande ”Tänk” tar sakta fart och växer från en tårdrypande berättelse till en direkt uppmaning. Trots svaghet i knäna ska en försöka gå vidare och intala sig att allt kommer att ordna sig till slut. Och vi har inget annat att göra än att resa upp och fortsätta.

Med tanke på att albumet legat gömt i flera år känns det som att damma av en gammal låda på vinden och hitta någons glömda dagbok i den. Att denna låtskatt äntligen har fått se dagens ljus är värt att glädjas åt.

[Hi-Hat Music, 1 mars]

6