HYMNs Kalle Berg har träffat Nils Sundberg – frontperson i singelaktuella Staten – och pratat om klass, kollektivism och musikaliska influenser bland annat. Läs intervjun här.
Längst in i mörkret på Stora Teatern ligger Simon Ljungman – brytpunkten mellan Göteborgs indie- och familjeliv personifierad – utsträckt på en bänk och fnissar. Ljungman, förutom familjefar även gitarrist i Staten (och en miljon andra konstellationer), har just fått ett mess från Lars Winnerbäck, som uppenbarligen gillar bandets nya släpp ”Identitet”.
– Vad fan svarar man på det?” säger frontperson Nils Sundberg när han får veta vad uppståndelsen beror på.
– Vet inte, svarar Ljungman där han ligger som en avdankad grekisk halvgud. ”Jag skrev bara ’Tack Lasse!’”.
En stund senare har musikerna försvunnit som musiker tenderar att göra, och istället sitter jag och Nils Sundberg (”du kan kalla mig Statens språkrör eller punkens Povel Ramel”) nersjunkna i en sunkig soffa i logen och pratar klass. Det blir väl lätt så, när man intervjuar sångaren i ett band som sedan debutplattan 2016 idogt predikat kollektivism och vänstermedvetande.
Faktum är att samtalet kommer att handla om politik så mycket att flertalet av mina frågor, dessa typiska idiotfrågor om skapandeprocesser, ljudbild, inspirationskällor und so weiter lyckligtvis flyger under radarn och efter en stund helt glöms bort i den allmänna paniken över sakernas tillstånd.
Eller, inte riktigt. Frågan om inspirationskällor får jag svar på så snart vi har satt oss tillrätta – utan att jag ens behöver fråga. Nils Sundberg berättar att han hamnade i ett kreativt skov och skrev ”sju-åtta låtar på en vecka” till Statens debutplatta – efter att ha lyssnat på Masshysteris första skiva.
Jag trodde du skulle säga ”efter att jag hade lyssnat på Hurulas solodebut”.
– Nä. Han är bra solo, men detta var när jag hörde ”Dom kan inte höra musiken” och de låtarna. Fortfarande en sjukt bra skiva tycker jag. Blandningen mellan det politiska och det privata. Nån slags frustration.
– Framförallt tror jag att jag saknade energi vid den tiden. Jag hade känslan av att livet korrumperar: hur jävla progressiv man än försöker vara så blir man mer och mer konform. Familjeliv och andra galenskaper som folk ger sig in i.
”Jag hade känslan av att livet korrumperar: hur jävla progressiv man än försöker vara så blir man mer och mer konform”
Och ur detta föddes Staten?
Nils byter ställning, nästan lägger sig ner, i den ohemult nersuttna soffan och fingrar förstrött på sin solkiga take-away-mugg från Espresso House.
– Staten föddes ur en känsla av att livet suger kraften ur en, säger han och drar sig i det vildvuxna skägget, som med lite vilja hade kunnat kallas för ett hipster-dito – men som, om det sätts i samband med Nils övriga persona (komplett med nerhasade stuprörsjeans och upphasad tröja som visar delar av magen), snarast känns trotskistiskt. Att han ständigt återkommer till begrepp som kollektivism och gemenskap pekar i samma riktning.
– För att bygga en verklig politisk förändring måste man organisera sig, bli engagerad på ett annat plan. Men jag tror att som kollektiv kraft har vi i Staten mycket att komma med. Vår sociala konstruktion och vår idé, att mana till kollektivet, den färgar av sig på folk. Det märker vi när vi spelar live.
Kollektivitet och kraft. Ord som ständigt återkommer när man pratar med Nils Sundberg. Därifrån är steget till ”klass” inte särskilt långt. Särskilt inte eftersom en förnyad klassmedvetenhet sakta verkar återkomma i svenskt musik- och kulturliv. Eller, för att vara korrekt – i ett vitt svenskt medelklasskodat musik- och kulturliv.
I förorten, där följderna av det nyliberala experimenterandet med vårt gemensamma blivit fullständigt uppenbara sedan länge, har naturligtvis klassfrågan varit allestädes närvarande. Dagen innan jag och Nils träffas har Hurula släppt sitt album Klass, som redan hunnits hyllas och jämföras med tidiga Springsteen av den genuint svårflörtade Göran Greider – som inte har hört ”något så starkt sen mina tonår”.
Också i Statens nya singel ”Identitet” har klassfrågan en framträdande roll. ”Medelklassen sitter som på nålar” sjunger Nils och menar att den ”snart bytts ut mot en högre intelligens”. Efter en lång period där samhällsutvecklingen och arbetarkampen bedövats av narkosmedel uppifrån verkar klass alltså plötsligt vara trendigt igen.
Nils Sundberg håller med.
– Det har hänt något de sista åren, säger han och menar att det finns en förnyad diskussion om klassamhället som är uppfriskande.
– Det är över huvud taget mer okej att prata politik, säger Nils.
– Mer okej än vad det var för, säg, tio år sedan. Och för oss i Staten är klass ett helt centralt tema.
Varför vill Staten sjunga om klass och identitet?
– För att det för min del är det mest relevanta…
Någonting händer här med Nils ögon: de blixtrar till. Han reser sig ur sin halvliggande position och sitter plötsligt framåtlutad över skrubbens lilla bord. Jag tvingas skruva ner volymen en smula när jag senare lyssnar på bandet. Nils Sundberg, agitatorn, har gjort entré.
– Det håller på att bli så sjukt… alltså det finns så jävla mycket att säga om klass. Vi står inför förändringar som fascinerar mig väldigt mycket. Alla politiker agerar som att vi fortfarande lever i ett industrisamhälle, som kommer se likadant ut i 100-200 år till, där det finns ganska ”fasta” klasser, där man kan göra lite klassresor, och där det finns en stor, stabil medelklass, du vet.
”Alla politiker agerar som att vi fortfarande lever i ett industrisamhälle, som kommer se likadant ut i 100-200 år till”
Vet jag?
– Men förutsättningarna håller på att totalförändras! Det är väldigt dramatiskt.
Vad tänker du på då?
– I synnerhet miljöpåverkan naturligtvis, som gör att förutsättningarna för den här typen av materiellt liv blir väldigt annorlunda. Det finns ju risk att allt kommer krascha på grund av det. Och i en ännu mer snar framtid har du en automatisering som…
… som du sjunger om i ”Identitet”.
– Ja, och det är en helt extrem utveckling som undergräver hela medelklassen. Förr har automatiseringen tagit bort industrijobb men nu är det banktjänstemän, folk som har det ganska privilegierat. Översättare, som jag själv!
– Förutsättningarna för en medelklass där alla går och jobbar sina åtta timmar håller på att förändras radikalt. Undersökningar pekar på att 50 % av alla jobb i USA kommer vara automatiserade inom tjugo år!
Kapitalet behöver inga arbetare längre.
– Precis, och vad fan ska folk göra då?
Nils Sundberg sjunker tillbaka ner i soffan med sitt kalla kaffe.
– Jag är ingen undergångsprofet”, säger han, men förändringarna som är under uppsegling är väldigt mycket större än den offentliga diskussionen om dem.
– Det enda som gäller nu, för att åstadkomma förändring, är politiskt engagemang, vidhåller han återigen.
– Jag tror inte på olika individuella livsstilsidéer, att de kan förändra. Vi lever ju också i en ideologi idag som är jävligt hårt inne på att ta bort all känsla av politik, en anti-politisk rörelse som vill frammana bilden av en slags naturlag som bygger på ”den enda vägens politik”. Att det bara finns en riktning framåt: mer och mer kommersialisering, att allting måste öka exponentiellt och att detta skulle vara en självklar, naturlig utveckling. Så är det ju inte! Det finns andra ideologier, det har funnits andra sätt att leva – och det är klart att vi kan styra ditåt om vi bara bestämmer oss.
Det låter som att du har en ganska traditionell, för att inte säga konservativ, bild av politisk förändring. Att all verklig förändring går via partipolitik?
– Absolut, så är det. Men jag tror att vänstern måste hitta en ny historia. Jag är inte superromantisk kring 68-grejen. Jag kommer från det hållet och det finns massa saker med det som jag älskar – men jag tror inte engagemanget idag måste se ut som det gjorde då.
– Vad jag menar med politiskt engagemang är att vi måste prata om hur vi vill ha det. Och vi måste gå ihop som ett kollektiv och bestämma hur vi vill ha det. Vi kan inte fortsätta som idag där vi bara ger ifrån oss mer och mer makt.
”Det eskalerade när jag läste New York Magazine eller vad det var i somras, där man hade intervjuat 200 spetsforskare”
Du nämnde miljön som ett stort samhällsproblem. När jag lyssnar på Statens låtar är det en enskild fråga som INTE behandlas i text. Gissa vilken?
Nils Sundberg skrattar och skruvar lite på sig.
– Det är nog fan sant, säger han. Men jag har skrivit en ny låt som handlar om miljön, eller egentligen om dödsångest.
Han fortsätter:
– Alex Schulman gjorde en intervju för ett tag sedan som var underbar tycker jag. Eric Schüldt som intervjuade, började fråga om Schulmans berömda dödsångest. Det konstiga är inte att jag har dödsångest, sa Schulman då. Det konstiga är ju att alla inte bara går runt och skriker!
Nils Sundberg skrattar.
– Varför går inte alla runt och skriker rakt ut hela tiden? Det hade ju varit det fullständigt naturliga! Och inte bara miljörelaterat då, utan existentiellt i stort. Men för mig just nu är det mest miljöångest. Det eskalerade när jag läste New York Magazine eller vad det var i somras, där man hade intervjuat 200 spetsforskare.
Med budskapet att det är kört?
– I alla fall att det är riktigt jävla illa. Och den ångesten närmar sig en dödsångest för mig.
Undergångsprofet eller inte – särskilt muntert låter det inte. Utanför den stängda dörren till vår lilla skrubb hörs övriga medlemmar i Staten idka eskapism genom att kasta tomma snusdosor på varandra.
Jag ber Nils berätta om ”Identitet”, en ganska sorgsen låt som för mig låter litegrann som ett slags rekviem över samhällsutvecklingen. Nils håller inte med.
– Uppdelningen i låten handlar väldigt mycket om att vara en… klassfri person.
Klass, igen.
– Alltså, inte klassfri. Men att man har privilegiet att kunna identifiera sig med olika klasser. Jag kan hänga på Stureplan utan problem, och känna ett klasshat i och för sig, men jag kan anpassa mig där. Låten är ett försök till introspektiv, att närma mig min egen position.
Som vit priviligerad medelklass?
– Absolut.
Som snart blir ersatt i och med automatiseringen?
– Precis.
Hur känns det?
– Ja hur fan känns det? Det är ju fruktansvärt ångestladdat naturligtvis.
I videon till ”Identitet”, skapad av John Andersson (”en riktigt jävla go lo-fi-inspelning” enligt Nils), går Statens språkrör omkring på Hornstull i Stockholm i vita, Jesusinspirerade kläder – utrustad med vandringsstav.
– Jag hade ganska mycket ångest innan vi skulle filma videon, säger Nils Sundberg.
– Jag fick en vandringsstav en gång av min tjej eftersom jag gillar att fjällvandra. Och nån gång gick jag med den staven vid Hornstull och folk skrattade så jävla mycket. Simon (Ljungman) skrattade i tjugo minuter. Han kunde inte sluta skratta. Det var nånting med skägget och staven, identitetsmässigt, som bara blev för mycket. Fast också rätt!
Precis. Om jag hade sett dig då hade jag nog bara tänkt ”jaha, en hipster”.
– Exakt. Jag hade i det läget en möjlighet att faktiskt bli profeten på Hornstull. ”Börjar jag gå med de här vita kläderna och den här staven nu så skulle jag bli en framgångsrik hipster”, liksom. Och det känns ju som en fascinerande roll som jag ville närma mig med lika delar ironi och värme. Jag ville undersöka den personan; en människa som försöker vara kollektiv i ett sammanhang där alla håller på med sitt och allt bara rullar på. Vilket ju är töntigt – och coolt på samma gång.
”Jag ville undersöka den personan; en människa som försöker vara kollektiv i ett sammanhang där alla håller på med sitt och allt bara rullar på”
Tiden går och jag funderar på om jag ska ställa någon enda av de klassiska musikfrågorna, eller om vi lika gärna ska börja prata om Thomas Piketty på en gång. Nils Sundberg är vid det här laget fullständigt nerhasad i soffan och trycker idogt bort inkommande samtal på mobilen. Jag ser fortfarande halva magen – den mage som även finns att beskåda på omslaget av Statens debutskiva.
– Bilden är tagen vid min hjärtoperation, säger Nils.
Hjärtoperation?
– Ja, jag bytte kroppspulsåder. Den riskerade att spricka.
Herregud, tänker jag.
Och när kommer det en ny skiva från Staten?
– Till hösten kommer det nog en skiva eller en EP, säger Nils. Jag vill inte haspla ur mig något som låter precis som förra skivan. Kreativitet kommer alltid i vågor. Och det är mycket annat på gång. Jag startade ett bokförlag i höstas. Vi har översatt en roman av Tor Ulven.
– Det låter kanske pretentiöst, men vi har ingen kommersiell idé med Staten. Vi kan bara gå upp på scen med livet som insats.
– Det är som när Franska Trion spelar live. Varje gång tror man ju att nån ska avlida på scen.
Är det målet med Staten?
– Helt klart. Jag kan bara bidra med min kropp och mina tankar.
