Journey.rock på Pumpehuset – en ytterst prisvärd och lyckad tillställning

Bo Ningen

Night Beats och The Murlocs imponerade stort i helgen, när de besökte danska festivalen Journey fest. Fredagens konserter ägde rum på Pumpehuset i Köpenhamn och gick i rockens tecken. HYMNs skribent Krister Bladh var på plats och kan rapportera om en lång och givande kväll som bjöd på allt från australiensk blues till experimentellt, japanskt gitarrmangel.

I helgen gick Journey fest av stapeln i Köpenhamn. Stadsfestivalen är ett initiativ från bokningsbolaget Smash! Bang! Pow!, som tidigare ordnat minifestivaler som t.ex. Pop Revo och Wasn’t Born to Follow. Journey är en ambitiös historia tänkt att kunna konkurrera med framgångsrika koncept som Haven Festival. Precis som Haven siktar man på ett välkuraterat urval av artister från hela världen. Men istället för att blanda musik med mat eller öl och istället för att blanda genrer och målgrupper, har Journey delat upp evenemanget i en genre per dag.

I år blev festivalens första temadag Journey.folk tråkigt nog inställd efter att flera av artisterna, bland annat amerikanske Angelo de Augustine, ställt in sina turnéer. Men under fredagkvällen är vi på plats när det äntligen är dags för Journey.rock på väl valda spelstället Pumpehuset, som fyllts av alla från Ty Segall till King Gizzard & the Lizard Wizard under de senaste åren. På spelschemat står bland annat King Gizzards kompisar i The Murlocs – ett band som jag velat se i många år.

The Murlocs startades av Ambrose Kenny-Smith, som även spelar munspel i King Gizzard och de har specialiserat sig på en blues-baserad garagerock. Faktiskt inte särskilt långt från King Gizzards första album 12 Bar Bruise i sound. De släppte nyligen en singel från kommande fjärde albumet Manic Candid Episode. Låten heter ”Withstand” och den får vi naturligtvis höra under spelningen, som äger rum på Pumpehusets första våning.

Volymen är tillfredsställande hög och Ambrose rör sig runt på scenen med utstuderad obekvämhet. Han passar inte alls in i bandets 60-talsrefererande riff utan på påminner nästan mer om David Byrne där han trampar runt helt vitklädd. Men samtidigt är det hans personlighet som utgör en stor del av liveupplevelsen. Bandet låter mycket mer nervigt live än på skiva och gitarristen Callum Shortals gitarr ylar och sprakar. Bassisten Andrew Crossley (som även spelar gitarr i King Gizzard) lägger en stadig grund som allt som oftast håller sig till variationer av vanliga blues-tolvor.

The Murlocs

The Murlocs är kanske bandet som jag har sett mest framemot, då de kommit hela vägen från Melbourne och jag aldrig fått möjligheten att se dem live innan – trots att de kämpat på i sju år. Det är kanske inte konstigt att inte turnerar så mycket med tanke på att King Gizzard nästan konstant är på turné och tar halva bandet med sig.

Night Beats har jag fått desto fler chanser att se i både Sverige och Danmark. Första gången jag såg dem var faktiskt på exakt samma scen för 5 år sedan. Sedan dess har bandet reducerats till ett soloprojekt och gett sig in i popvärlden med ett album producerat av Dan Auerbach från The Black Keys.

Live tolkas de nya låtarna av ett helt nytt band med fem medlemmar. Som tur är låter det inte lika tillrättalagt som på albumet, som heter Myth of a Man, utan snarare som en blandning av gamla Night Beats (på fantastiska ”Love Is Strange” från Sonic Bloom, som fortfarande är det bästa de har gjort) och ett helt nytt, mer RnB-baserat band med ett fylligt gitarrsound. Under den första delen av konserten är de tre som spelar gitarr, vilket får nya låten ”One Thing” att låta alldeles förträffligt.

Sångaren Danny Lee Blackwell delar av konserten med att presentera en låt som ”handlar om Bo Diddley”. Det visar sig bli en version av ”Mama Keep Your Big Mouth Shut” som innehåller ett långt jam som mot mitten blir så lågmält att publiken hörs över bandet, för att sedan komma tillbaka med ett utväxlande av explosiva gitarrsolon.

Konserten tar slut lite väl tidigt och Danny hade nog förväntat sig att få komma tillbaka in och spela ”Puppet On a String” från första albumet, som har fått avsluta spelningarna under denna turnén, men ljudteknikern tycker att de har spelat nog och ignorerar publikens skrik. Tråkigt slut på en fantastisk spelning som fick hela publiken att dansa.

Night Beats

Kvällen är dock även tillägnad andra band såklart. Förutom headlinern Yung från Danmark så spelar även nya bandet Black Midi från England och avantgarde-gruppen Bo Ningen från Japan. Så exotiska är de sistnämnda förresten inte då de, precis som Kikagaku Moyo, är baserade i Europa. I London för att vara exakt, där jag även såg dem live för första gången. Faktiskt så har de inte släppt något nytt material sedan dess, utan deras senaste album är fortfarande deras tredje skiva, från 2014.

Live är Bo Ningen något utöver det vanliga. Sångaren och bassisten Taigen Kawabe framstår som lätt sinnesrubbad och pendlar mellan skrik, instrumentakrobatik och otäcka grimaser. Bandet har blivit minst lika kända för sin musik, som blandar 80-talets alternativrock (tänk Sonic Youth) med psykedelia och shoegaze, som de är för sitt unika sinne för mode. Även här blandar de friskt bland könsidentiteter och tidsepoker och de har hamnat i flera modemagasin under åren.

Bo Ningen

Musiken är mestadels driven av Monchan Monna oerhört kraftfulla trumspel. Låtstrukturerna är ibland så lekfulla att det blir svårt att följa med och på så sätt påminner de en hel del om Wand, även om det säkert snarare är Wand som hämtar inspiration från Bo Ningen än tvärtom.

Gitarristen Yuki Tsujii verkar kunna framkalla i princip vilket ljud som helst från sin gitarr. Under konsertens sista låt står han bara med gitarrpedal i handen och vrider på reglagen. Vill ni ha ett smakprov av hur Bo Ningen låter 2019, så kolla deras set för NTS Radio från januari. Gruppen har faktiskt även sitt eget radioprogram på stationen.

För att sammanfatta kändes Journey.rock som en högst vällyckad tillställning och ytterst prisvärd med tanke på att besökarna fick möjlighet att se så många fina musiker från flera olika länder. Tyvärr så var lokalen långt ifrån full, vilket är svårt att finna någon anledning till. Förhoppningsvis återkommer Journey nästa år och till dess har ryktet säkert spridit sig.

På lördagen avslutades festivalen på Den Grå Hal med stora namn som Health, Octavian och Bob Moses.