Sleaford mods – Eton Alive

När jag lyssnar på Sleaford Mods tänker jag ofta på mannen i Smala Sussie som spelar extremt hög dancehall i sin lägenhet och råkar fjättra sig själv i golvet medelst spikpistol vid ett misslyckat självmordsförsök. Nottinghamduon, som – om jag räknat rätt – nu är inne på sin femte fullängdare, serverar samma typ av råbarkat underklassmotstånd som helt urartar i Ulf Malmros bruket-noir-film från 2003.

Hypnotiskt minimalistiska ljudmattor och arg rap är ledordet, då som nu. Att lyriken skulle vara samhällskritisk är en underdrift. I själva verket är låtarna veritabla mjältbrandsbrev – skickade till alla människor i Västvärlden som någonsin tyckt att de haft sitt på det torra. När de sedan står där med pulver över hela kroppen flinar Jason Williamsson och stönar sina gamla rader ur ”I Don’t Wanna Disco Or Two”:

I want a pint and fight / I don´t want to improve mu fucking life for you / You make more money out of my existence than I do

Bra för Sleaford Mods är att de aldrig någonsin kommer få slut på stoff att göra låtar av. Storbritannien har sedan Maggan Thatcher alltid slitits isär på ett eller annat sätt, det ligger liksom inbyggt i federationens natur, men sällan har väl utvecklingen på brittiska öarna varit så dramatisk som nu; med ett stundande Brexit, en radikal våg av högernationalism, en lika yster våg av uppfriskande Corbyn-socialism, och ett växande prekariat som får förlita sig på tillfälliga påhugg i Den Nya Serviceekonomin där klassklyftorna är lika cementerade som kärleken till teglet och fotbollen.

Eton Alive är därför mest av allt en klassisk Sleaford Mods-platta – och varför skulle den vara någonting annat? Vi snackar smutsiga postpunkslingor som upprepas i oändlighet, och den ropar i vanlig ordning från bakgatorna och uppmanar till ifrågasättande av den rådande maktstrukturen; den som ger allt åt ett fåtal och lämnar arbetarklassen med en skenande ohälsa, smutsig disk, skitiga kalsonger och the piss i största allmänhet.

[Extreme Eating Records, 22 februari]

7