Elina Ryd har kallats en ”Majornas Lana Del Rey” av Göteborgs-Posten. I vackra ”Fartyg” – först ut på hennes andra fullängdare Den Luft – är det lätt att se varför. Ryd sjunger sina ögonblicksbilder smärtsamt nära men samtidigt lite svalt, avmätt, till ett komp som regnar ner likt manna från himlen. ”Borta med vinden” följer samma storvulna, vemodiga spår – och de två är också skivans höjdpunkter. Här hittar Elina Ryd sitt alldeles egna språk, med lika delar nedtonad sorg över den tid som flytt, och extatiska platsbeskrivningar av ett brinnande Majorna.
Intressant är att Ryd, mitt i all stämningsfull melankoli, även behärskar uppåttjackpianopop – vilket lyser igenom i låtar som ”Jag kommer dansa ändå” och ”Bron”. Här märks ingen svensk, svår Lana Del Rey-attityd över huvud taget. Här är det snarare jävligt livat i holken. Republikanerna i Majorna har fått sin efterlängtade skatteåterbäring och Crippas bjuder upp till karneval med suröl två för en. Ute på Karl Johansgatan dammar en spårvagn förbi. Längst bak sitter Stefan Missios och trycker, men ingen orkar lyssna på hans sega spårvagnsblues en sådan här dag.
Bäst av dessa två nyss nämnda poppiller är hur som helst ”Bron”, med sin jangliga Håkan Hellström-gitarr och ödesmättade text. Där bränner det till för en stund. Vilket är mer än vad man kan säga om skivans resterande alster. De känns nämligen oroväckande mycket som utfyllnad. Och precis som på Elina Ryds debut Falla från 2017 blir spretigheten ett aber som drar ner helhetsintrycket.
Jag förstår kort sagt inte alls vart skivan strävar. Visserligen finns det ingen naturlag som säger att en svensk popskiva ska vara stringent och inneha en röd tråd – men jag blir ändå stressad över oklarheten. När Den Luft är som bäst är den en uppfriskande, salt vårvind som drar genom hamnen och får trutarna att förtjust kasta sig några varv runt Chapmans Torg just for the hell of it. När den är som sämst trasslar text och musik in sig i oändliga pretentioner. Slutresultatet blir förvisso oftast kliniskt rent och musikhögskolemässigt – men också påfallande stelt.
[ERA Records, 22 februari]