Redan 2013 startades Honungsvägen. En supergrupp a la Umeå kallades de då utan att ha släppt något, men sedan kom livet i vägen för Christina Karlsson (INVSN), Henrik Oja (Säkert mfl) och Daniel Berglund (Isolation Years) sägs det. Förutom några singelsläpp de senaste två åren har det varit relativt tyst.
Tills nu. Nu är det 2019 och en vecka innan Honungsvägen släpper sitt debutalbum spelar de på Umeåklubben SUB som firar en månad, samtidigt som dokumentärfilmsklubben Doc Lounge firar ett år – med förutom Honungsvägen, dj:s och filmvisning.
Det är en efterlängtad spelning, det är en väldigt spännande grupp vi har framför oss på den låga scenen där man får se folk rakt i ögonen. Kanske är det det som gör dem en aning obekväma. Mellansnacken kommer som mumlanden och ingen större glädje uttrycks över premiären. Men det är samtidigt också en del av deras charm, det känns sympatiskt att de inte är några publikfriare sina långa musikkarriärer till trots.
Honungsvägen spelar en välfunnen blandning av både släppta singlar och osläppta låtar från den kommande skivan, glider sömlöst över till nästa låt. Deras styrka är texterna, de vackra texterna och Christina Karlssons sköra men ändå så kraftfulla röst. Det är stundtals så välstämt att man ryser. För välsynkade är de, det flyter på. Inget skaver, inget sticker ut. Vi får precis det vi kom för, och när Christina viskar ut ”Törs inte med folk, men orkar ändå inte vara själv” från den nya låten ”Nattmusik” är det okej att överraskningarna uteblir, vi vaggas in i de välstämda melodierna, det lugna tempot och känslan av att det här är något alldeles extra.
De spelar i Umeå en vecka innan de släpper sitt debutalbum och det märks i publiken. Det är en svårighet, balansen mellan låtar som vi hört sedan 2017 och låtar som inte släpps förrän om en vecka. Men vi är nyfikna, vi vill höra mer, vi gillar det och gungar försiktigt med i låtarna.
Men det lyfter först under låtarna som legat ute på Spotify i över två år. ”Kalla mig för Satan” och ”Istid”, där Kajsa Bergsten från bland annat INVSN och Masshysteri förstärker med sång och bas, får publiken att på riktigt komma igång tillslut. Jag har längtat. För det är då det på riktigt känns, Honungsvägens riktiga storhet.
Redan 2013 startades Honungsvägen och trots att det dröjt hela sex år tills vi fick se dem spela live är jag mer tillfreds än jag varit på länge. Kanske just därför. De har byggt upp det här långsamt i ett samhälle som idag stressar åt ett annat håll. Inget är lämnat åt slumpen, något som ikväll sitter fint men som jag samtidigt är rädd kan bli tråkigt i längden.
Fast låt oss inte gå händelserna i förväg. Ikväll är ikväll och det är lågmält, tillbakadraget men väldigt, väldigt vackert.
