Dream Music Two – i gränslandet mellan ljudinstallation och konsert

När dronemusikfestivalen Dream Music för andra gången intar kuben på Malmö Live är det under något annorlunda förutsättningar – speltiden är halverad från 12 till 6 timmar och festivalen äger rum på morgonen istället för på kvällen och natten.

Mellan 8 på morgonen och 14 på eftermiddagen framförs ett 6 timmar långt konstant musikflöde utfört av ett tiotal olika musikaliska konstellationer där besökaren är fri att komma och gå som den vill.

Även musikaliskt har riktningen styrts om. Festivalens konstnärliga ledare Nathan Larson har inför årets upplaga valt en något mer okonventionell tolkning av drone-begreppet. Det handlar fortfarande om lågintensiv och monoton minimalism, men istället för hård gitarrbaserad dronemusik har man valt en ljusare väg med jazz, drömpop, världsmusik och experimentell klassisk musik som snarare för tankarna till new age och ambientmusik än till exempelvis dronemetal och noise.

Musiken som spelas under dagen delar filosofi med dronens långa ihållande toner och repetitiva ljudmönster men är utöver det frikopplad från genren på ett uppfriskande vis. Som musikaliska referenspunkter för årets festival har man nämnt namn som Alice Coltrane, Terry Riley, Phillip Glass, Cocteau Twins, Steve Reich och LaMonte Young – en tydlig kontrast mot fjolåret då medlemmar exempelvis från Sunn O))) och Thee Silver Mt. Zion Memorial Orchestra uppträdde.

Publiken uppmanas liksom förra året att klä sig i mjuka kläder och att ta med sig kuddar och madrasser att ligga på, men i år är vibben snarare yogaläger än intensiv oljudsterapi. Den tidiga morgontimmen och sviterna efter den benhårda midnattsriten med den ryska strupsångsorkestern Phurpa på Inkonst kvällen innan gör att undertecknad tar sig an festivalen med något skakiga förutsättningar. Det är på förhand oklart om sömnbristen och vibrationer som sitter kvar både i kropp och öron skapar goda eller fruktansvärda förutsättningar för 6 timmar dronemusik.

Detta visar sig dock snabbt göra den musikaliska upplevelsen ännu starkare. Man orkar liksom inte vara reaktionärt skeptisk till den gemensamma meditationsövningen som genom en lugn röst från taket inleder festivalen, man accepterar bara förutsättningarna och flyter med.

Om Phurpa är ett band som bryter ner kroppen genom helvetisk resonans som sitter kvar i dagar så är den musik som spelas under Dream Music Two raka motsatsen, det här är musik som får varje muskel att slappna av.

Mika Takehara

Kuddar är utspridda över det mjuka golvet, folk sitter eller ligger ner, somliga sover, andra sitter med slutna ögon. Mjuka LED-ljus bidrar med en ljusterapeutisk funktion. Till en början är det lite spänd stämning där publiken knappt tycks våga röra sig, men med tiden blir stämningen allt mer avslappnad och folk smyger in och ut mellan personer som ligger och slumrar på golvet.

Känslan är att man befinner sig i gränslandet mellan ljudinstallation och konsert där den organiska massan av människor bidrar lika mycket som musiken och ljuset. Så här i efterhand är nästan det mest minnesvärda att ha legat med slutna ögon och hört Mika Takeharas varsamt spelade marimba ackompanjeras av ett par tassande fötter och en snarkande gubbe.

Flera av artisterna som spelar under förmiddagen är artister som i vanliga fall skulle kategoriseras inom pop- eller jazzfacket och majoriteten är artister som inte vanligtvis spelar dronemusik, något som skapar en välkommen känsla av oförutsägbarhet där var och en bidrar med sin egen tolkning av festivalens koncept.

Subchamber Ensamble inleder med en tidig höjdpunkt i ett mestadels akustiskt flöde av musik centrerade kring stråkar, harpa, klarinett och tank drums som i komplement med elektroniska tongångar skapar en mjuk, expansiv ljudmatta. Ensamblen är ett av få återkommande inslag och fungerar som ett husband som fogar samman de olika akterna under dagen.

Under den första halvan, med akter som ovan nämnda ensemble, Sonja Labianca och Sofia Jernberg, är tempot relativt lågt innan det gradvis höjs under ett poppigare segment där Hey Elbow och Alice Boman spelar. Den tempomässiga peaken nås därefter med Solar och Wildbirds & Peacedrums. Därefter dras pulsen åter ner med Mika Takeharas marimba-stycke innan husbandets epilog vidtar.

Det är svårt att välja ut någon höjdpunkt när musiken smälter samman till en helhet, men Hey Elbows jagade dronepop, Alice Bomans utdragna slow motion-version av ”End of Times” och Solars John Carpenter-doftande synthrock sticker alla ut i positiv bemärkelse.

Man hade kanske kunna hoppats på en storartad final med samtliga artister tillsammans på scen, men istället slutar konserten som den började; med ett minimalistiskt kammarstycke av Subchamber Ensamble som sakta mynnar ut i total tystnad. Ett i sammanhanget passande sätt där cirkeln som började 6 timmar tidigare sluts.