Hade det stått 1550 i almanackan och inte 2019 hade scenen stormats och Low blivit utsläpade och brända på bål för svartkonst och häxerier.
Stundtals är det tveksamt om det är musik Low sysslar med. Tre svartklädda skuggor mot blinkande lysrör. Stumma som stenstoder när de inte tar mickarna i beslag. Steve Garrington är den längsta och smalaste människa jag sett. Hans bas känns som att bli slagen med en tvål i en strumpa. Alan Sparhawk är en häxtmästare i akt på gitarr. Mimi Parker spelar som om hon tätade luckor i en damm av kartong.
Det är aldrig bredbent. Inga jamsessioner. Inga dacapon. Låtarna avverkas precis som de gör på skiva.
Och vilka låtar.
”No Comprende” äter dina barn till frukost. ”Poor Sucker” gör sig av med resterna. ”What Part of Me” och ”Sunflower” är de trasigaste balladerna som skrivits. ”Fly” lyfter bokstavligt talat från marken och ”Dancing and Blood” går en balansgång över att kollapsa in i sig själv.
Epitetet livemusik bär alltid med sig konnotationer som utdragna versioner av gamla hits, publikfrierier och allsång.
På scen spelar Low sina låtar exakt som de är skrivna och präntade på skiva. Ljudet är perfekt. Om man blundar är det i princip omöjligt att särskilja det från en stereo på högsta volym.
Stundtals är det som ren svart magi.
Men samtidigt är Low också två medelålders småbarnsföräldrar från en liten kullig stad i Michigan. Och då och då skiner det också igenom den stenhårda fasaden.
Framför allt låtarna från de tidigaste skivorna känns mer pliktskyldiga än något annat och fjolårets Double Negatives mest monstruösa låtar, ”Quorum” och ”Always Trying To Work It Out”, gör sig inte alls i den nerdämpade scenversionen.
Setet är helt enkelt lite för långt, lite för mastigt, både för bandet och scen och publiken.
Low klarar sig undan häxbränningen. Men det är bara för den här gången.
