Kalle Berg: Lykke Li, hur ska du och jag kunna få lyckliga liv?

Lykke Li spelar på Way Out West, 2018-08-11. Foto: Samuel Isaksson/Rockfoto.

Kalle Berg februarideppar medan han lyssnar på Lykke Li på repeat och konstaterar att det bara är att acceptera sorgen över tillvaron.

Lykke Li, varför har du och jag inget lyckligt liv? I mina högtalare snurrar din ”Deep End” på repeat medan jag stirrar ut i skogen och ser snön förvandlas till slush i en februaridepression så djup att den närmar sig Bruno K Öijers dikt ”Hey Ängel”. Så här sjunger du:

I wait up, don’t wanna wait up for you, baby

Still I wait up, lonely in the canyon

No love, there’s no love, reflecting in the glow of

Million dollar man

Show me your cut, baby, come clean

Come out of your smokescreen

If you really love me, open my eyes

Bae, you burned me

Your kiss is salty chlorine

Salty chlorine! Jag antar att du syftar på swimmingpoolen som återkommer i refrängen – men betyder det bara att douchen du sjunger om smakar poolvatten när han kysser, eller att hans kyssar är lika toxiska för dig som klorin? Och vem skriver en sån rad idag, förutom du, Lykke? Det liknar faktiskt någonting Marcus Birro hade kunnat haspla ur sig på den tiden han fortfarande var ”den stora poeten” som ”hon var förälskad i” – och inte ambassadör för ett fotbollslag i Örebro.

Lykke Li, hur ska du och jag kunna få lyckliga liv? Är det inte omöjligt, egentligen? Med den ohyggliga känsla av tomhet – av ständigt pågående separation – som emanerar ut ur samtliga dina skivor och gör dem kanoniska. Spår efter spår av oemotståndligt sorgsna lovsånger att fly till; skyddsrum av inkapslad ångest på 3-4 minuter att ta till när giftet som är Kents tidiga album slutat verka. Allt började 2014 – händelsevis samma år som min mancrush Faråker slog igenom på smal front. Jag stod utanför Jenin Grill på Hisingen (eftersom Håkan varit där en gång) och lyssnade på ”I follow rivers” och drog några munbloss och plötsligt förstod jag allt. Det var som en blixt från klar himmel. Sorgen hade landat och det var ditt fel, Lykke. You’re my river running high, run deep run wild. I, I follow, I follow you, dark doom honey, I follow you.

Jag blev aldrig glad igen. Jag blev som jag skulle.

Och där kunde allting ha stannat egentligen; i den dästa sommarkvällen bland metallskrot på bakgator i vad som en gång var Götets farligaste område. Långt bort hördes avlägsna smällar från knallpulverpistoler som fick mig att tänka på ”Gunshot”:

And the shot goes through my head and back

Gunshot, can’t take it back

My heart cracked, really loved you bad

Gunshot, I’ll never get you back 

Men medan krutröken skingrades gick jag raskt vidare; skaffade familj, barn, leasade en bil, förlorade några jobb, såg hemska monster till vintrar vända sig om och uppgivet skaka vätan ur pälsen. Men jag vågade inte vila i sorg, som du lärt mig, Lykke. Jag försökte vara en gladis.

Såhär fem-sex år senare kan jag konstatera att det hela varit en missräkning. Du hade rätt hela tiden. Livet är smärtsamt. Vackert, men smärtsamt. Och kärleken är en öken att desperat trampa runt i. ”Är det för att kärnfamiljen är en kapitalistisk uppfinning som du hatar den?” undrar min fru. ”Sadness is a blessing” svarar jag pliktskyldigt och tänker på döden. Och jag inser att en grundmurad sorg över tillvaron inte är någonting att försöka bli av med. Man får lära sig omfamna den istället, sjunka djupare ner.

För när livet ska summeras kokar allting ner till hur många stora känslor du känt. Och starkast och mest långvarig är sorgen över den förlorade kärleken. Den sorg som ekar ur varenda rad du någonsin skrivit, Lykke. Det är som ett mausoleum. Sex money feelings die.

Detta är en opinionstext i HYMN. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.