Paul Collins Beat på Folk å Rock – en vacker historiegenomgång

Det finns vissa låtar som vuxit sig fast hos mig och som alltid är precis lika bra hur många gånger jag än hör dem. En sådan låt är Los Angeles-trion The Nerves ”Hangning On The Telephone” från 1976. Det är ett mästerverk inom powerpop-genren.

Paul Collins spelade trummor i The Nerves som hade en kort historia och faktiskt bara hann släppa en EP, men vilken EP det var! De hann även göra några spelningar på samma ställen och samma kvällar som The Ramones.

Blondie gjorde en cover av ”Hanging On The Telephone” som inleder albumet Parallel Lines från 1978 och den banade delvis väg för deras karriär. Paul Collins bildade senare bandet The Beat som via olika konstellationer har blivit dagens Paul Collins Beat.

Jag har sett Paul Collins Beat några gånger och varje gång har jag hoppats att de ska spela ”Hanging On The Telephone”, men det har ännu inte hänt. Låten skrevs inte av Paul Collins, men det har ändå hänt att han har spelat den med Paul Collins Beat. Därför bestämde jag mig för att bege mig till Malmö denna fredagseftermiddag för ett nytt försök att få höra denna strålande låt.

Malmö påminde mer om en större svensk stad i november än om en stad mitt i vintern. Regnet föll från den mörka himlen under kvällen och det blåste ganska kraftigt när jag kom till Folk å Rock vid Lilla torg klockan nio. Det var ganska mycket folk på plats och förbandet The PJ’s stod startklara på scenen.

Kvartetten spelade ungefär en halvtimme med tonvikt kring bluesinfluerad rock. Det lät bra, men det var nog inte den genre jag förväntade mig före en spelning med Paul Collins Beat. Bandet innehåller rutinerade Skånemusiker från band som Sinners, Torsson och Southern Kings och låten ”Sippin’ the Blues” i slutet av setet blev min favorit.

Det blev paus och jag stod bredvid baren när Paul Collins kom gående. Han fick syn på min The Beat-tröja, pekade på den och sken upp i ett leende. Jag log tillbaka och kom att tänka på en skylt jag hade sett på en annan plats en stund tidigare med den kloka texten ”A smile is the prettiest thing you can wear”. Det blev ett fint ögonblick.

Vid tiotiden gick Paul Collins upp på scenen med sina två medmusiker och sin vackra Rickenbackergitarr. De inledde med ”Dreaming” och det lät bra från början. Vi bjöds på en timme som kändes som en lång och vacker historiegenomgång av Paul Collins fina katalog.

Höjdpunkterna var många och för att begränsa det till några så väljer jag ”Walking Out On Love”, The Nerves-klassikern ”When You Find Out” och ”Don´t Wait Up For Me”.

Det blev extranummer i den numera väldigt varma lokalen och bland annat fina ”Working Too Hard” höjde temperaturen ytterligare. Sedan berättade Paul Collins en historia från sin ungdom, bland annat om hur han gick runt med sina trumpinnar i bakfickan på sina byxor. Orden ”Hanging On The Telephone” hördes från publiken och Paul Collins svarade ”How could you guess?” och sedan inleddes konsertens allra sista låt. Wow, vilken stund det blev och jag blev så otroligt glad. Ett vackert stycke musikhistoria fyllde rummet och hela Lilla torg glittrade vackert i februarinatten.

Konserten tog slut och jag tittade mig omkring i en lokal som såg väldigt annorlunda ut för några decennier sedan. Jag gick ofta till skivaffären Folk å Rock från min gymnasieskola på rasterna och bläddrade i skivbackarna som på den tiden stod utmed väggarna och fönstren i den del av lokalen som numera är café. Jag köpte många plattor under den perioden och jag minns särskilt att det var där jag impulsköpte Love-mästerverket Forever Changes utan att ha hört en enda låt. Det var ett strålande köp för det är fortfarande en av de plattor jag tycker allra mest om.

Malmönatten fortsatte att glittra när jag promenerade utmed de vackra kullerstensgatorna på Gamla Väster med en varm känsla av tacksamhet. Jag hade ju äntligen fått höra ”Hanging On The Telephone” med Paul Collins Beat!