Goran Kajfeš måste vara en av Sveriges mest anlitade musiker. Börjar man räkna upp de artister han samarbetat med under sin karriär får man nära nog rum med hela den svenska popeliten. Otaliga är de plattor som smyckats med hans trumpetstämma.
När han nu är aktuell med sin kvartett Tropiques är det dock med material som positionerar sig långt ifrån en poplåt på tre-fyra minuter, istället handlar det om musik som tillåts ta tid och är sprungen från en jazzmylla med rötter både i den svenska proggen, amerikanskt 70-tal och nordafrikansk folkmusik.
Torsdagskvällen konsert var den andra i Göteborg på lika många dagar. På onsdagen spelade kvartetten mestadels musik från debutskivan Enso, denna kväll är det istället den ännu outgivna andra skivan Into The Wild som står i centrum. Kvällen till ära är de förstärkta med Göteborgsmusikern Christer Bothén på basklarrinet.
Det börjar lite trevande, och kanske kan det förklaras med att materialet är nytt och kvällens konsert är en av de första på den här Sverigeturnén. Men bara några minuter in är det som att Johan Berthling på kontrabas och Johan Holmegard bakom trummorna hittar varandra och tillsammans utgör de en grund för de andra musikern att stå på. Alexander Sethson på klaviatur är måhända inte lika framträdande som Goran Kajfeš och Christer Bothén men färgar ändå musiken med sina tangenter.
Till skillnad från Goran Kajfeš andra projekt Subtropic Arkestra som handlar om att hitta ett omedelbart sväng odlar Tropiqeus ett mer svävande sound. Hela konserten är en lång utandning utan pauser där musiken skiftar i intensitet och framåtdriv. En återkommande slinga binder ihop det hela och låter oss i publiken följa med ut på en resa in i Goran Kajfeš melodivärld och ut i rymden. Kanske är det de retrodoftande-syntharna som gör det men musiken får mig att tänka på Harry Martinssons nu så omtalade rymdepos Aniara, om ett rymdskepp på drift i evigheten.
Mot slutet av konserten lägger Christer Bothén bort sin basklarinett och plockar upp en Guembri. På det nordafrikanska stränginstrumentet manar han fram ett försiktigt plockande som minner om en annan tid och plats, och fungerar som ett avstamp för kvällens sista urladdning. När alla fem på scenen möts i det förlösande beatet glömmer jag nästan bort det iskalla vinterregnet som väntar utanför lokalen.
