1900, så heter också titelspåret till den nu över tio år gamla debutskivan med vilken jag introducerades till svensk instrumentalmusik. Att inleda ett spår med ”Internationalen” på speldosa är inget annat än genialiskt.
1900 är musikern och producenten Christian Gabel, känd som trummis i Bob Hund. Förra året framförde 1900 ett antal audiovisuella föreställningar på Orionteatern i Stockholm, på scenen hade Gabel med sig ett gäng andra begåvade musiker, bland andra Pelle Ossler. Jag var självklart på plats, så var tydligen också inspelningsutrustning och i samband med nypremiären i år släpptes liveskivan Fältinspelningar.
För den icke insatta kan 1900 beskrivas som ny musik, förklädd i en gammal kostym. Det knastrar och brusar, och den återkommande vevgrammofonen har kommit att bli 1900:s signum. Det är helt enkelt musik som gör sig bäst på vinyl.
Skivan har spelats in efter setlist och inleds med spåret ”Oceaner av radiovågor”. Redan här slungas jag tillbaka till Orionteaterns bekanta miljö, och vaggas in i 1900:s trygga värld av mjuka toner. Så befinner jag mig i en sorts lågmäld trans tills jag är framme vid skivans starkaste spår ”Maskiner åt alla”. Då som nu slås jag av det gripande i ljudbilden, en lyckad sammansättning av diverse instrument, det är förtrollande bra.
Efter ett antal spår spelas ”Den modernitet som aldrig kom”, och jag påminns om att det var här som jag och många andra i publiken tappade det. Aldrig förr har jag sett så många snyfta ikapp till så vacker musik. Också nästa spår, ”Den minsta av segrar”, genererade en del tårar. Fyra plommonstopsprydda herrar på blås kan ha varit en bidragande orsak, de svartvita bilderna i bakgrunden en annan.
Säcken knyts ihop på bästa sätt med det högstämda spåret ”En gång ägde vi hela jorden”. Skivan slutar som den börjar, både i känsla och ljud.
Tack för det här 1900, tack för ännu en fenomenal skiva och tack för en av de starkaste upplevelserna i musikväg, ett minne jag kommer att förvalta väl.
[St4t, 4 januari]
