Cass McCombs – Tip of the Sphere

Tip of the Sphere är Cass McCombs nionde skiva. Det hörs. Han ger ett behagligt ostressat intryck. Outrot i öppningsspåret kan få vara två och en halvt minuts gung på ett och samma ackord. McCombs litar på lyssnarna, på att vi är kvar.

Cass McCombs har valt att leva med få ägodelar och aldrig stanna länge på samma plats, och musikaliskt verkar han i en uråldrig amerikansk folkrocktradition. Chris Taylor från Grizzly Bear har kallat McCombs en av vår generations viktigaste låtskrivare, och han placeras ofta in i facket ”mer uppskattad av kolleger än publik”.

Tip of the Sphere bjuder inte på många överraskningar, men Dan Hornes basgångar är stilfulla, och vid ett par tillfällen glimrar det till – som i ”Absentee”. Albumets kortaste låt är luftig och ledig, och låter som att McCombs gått ner till närmsta hotell och övertygat barpianisten att komma förbi studion någon dag nu i veckan.

”American Canyon Sutra” har en nästan nästan elektronisk vibe. Det är hi-hats och en skranglig elgitarr, och det är McCombs som berättar om ett Amerika bestående av sopstationer och Walmart. Inte superinspirerat kanske – men låten rör sig ettrigt och studsigt, till skillnad från resten av skivan som lunkar fram i ett avslappnat joggingtempo.

För ett par år sedan pratade McCombs i Fader om irländsk folklore och hur tusenåriga traditioner gissningsvis upphör här och nu, eftersom millennials bara bryr sig om millennialmusik. Och när han i spår 10 sjunger att han knyter ihop lösa trådar, before I got to go, är det 1) albumets vackraste stund och 2) svårt att minnas att han är jämngammal med Axwell. Men det är lätt att höra att han är precis där han vill vara.

[ANTI-, 8 februari]

6