Maggie Rogers – Heard It In a Past Life

Det är svårt att ta sig an Maggie Rogers debutalbum Heard It In a Past Life utan att förhålla sig till videoklippet där hon spelar upp låten ”Alaska” för producenten Pharell Williams. Ty däri säger Williams det mesta som behövs för att förstå sig på henne som artist. Dels påtalar han det uppenbara i att Rogers redan då, alltså redan innan hon släppt en enda låt, i princip var färdig som artist. Därmed inte sagt att hon härifrån inte kan eller kommer utvecklas, men hon har redan ett unikt uttryck, vilket för många andra musiker och konstnärer tar ett helt liv att hitta. Om ens någonsin.

Maggie Rogers är – för att citera Pharell Williams – i singular. Hon är helt ensam i såväl uttryck som genre. Således finns ingenting konkret att jämföra med henne med, vilket försvårar en recension av Heard It In a Past Life. Rockjournalister har ju en tendens att godtroget förlita sig på referenser – att hela tiden jämföra med vad som tidigare gjorts i genren eller av artisten i fråga då vi tar oss an ett album. Vad gäller Heard It In a Past Life finns alltså inga ”rätt” eller ”fel”. Istället handlar det snarare om en simpel fråga: är det bra? Antingen gillar man det eller så gör man inte det. Punkt.

Grovt förenklat gör Maggie Roger mainstreampop som frenetiskt vägrar förhålla och anpassa sig efter genrens konventioner. Visst, här finns alltjämt starka poprefränger och snygga arrangemang, men också ständiga vändningar och överraskande element, alltid lika oväntade som stilfulla. Därtill ligger Maggie Rogers lika übermelodiska som skört vemodiga röst som en slags garanti för att det aldrig ska sticka ut alltför mycket. Produktionen är överlag så pass välkalibrerad att det inte finns så mycket som ett taktslag eller minsta andetag att anmärka på.

Heard It In a Past Life låter överlag väldigt mycket 2019. Sällan har jag hört något som låter lika mycket här och nu, helt befriat från de sentimentala återblickar och referenser som populärkulturen så ofta gör sig skyldig till. Kanske gör det den lite mindre tidlös, eller så är det precis tvärtom. Svårplacerad musik innehar ju ofta den egenskapen. Och merparten av låtarna – kanske i synnerhet ”Light On”, ”Overnight”, ”Retrograde” och ”Back in my Body” – är ytterst repeatkompatibla popexplosioner som bör spelas på varenda vettig förfest under resten av året.

Samtidigt är Heard It In a Past Life, åtminstone för de som förstår sig på det, ett så pass unikt album att det tåls att med jämna mellanrum återkomma till. För att med andra utgångspunkter och i andra sinnestillstånd ta sig an det ur nya perspektiv och infallsvinklar. Heard It In a Past Life må vara här och nu, men det är lika mycket gjort för att bestå.

Och så kvarstår ändå den inledande frågan: är det bra? Svaret är ett bestämt och rungande ja.

[Capitol Records, 18 januari]

8