Brittiska Daniel Blumberg är inte ens trettio år fyllda. Ändå har han hunnit med att släppa musik i en hel drös av konstellationer. Indierockakten Yuck är kanske den mest kända av dessa, men under de senaste åren har Blumberg främst verkat inom improvisationsmusik och hållit till på Londons radikala Café OTO. Blumberg är också bildkonstnär – erkänd sådan får man väl påstå efter att en av konstvärldens mäktigaste, Hans Ulrich-Obrist, hajpat honom.
I maj förra året kom Blumbergs solodebut Minus, en skiva som lånar av det som det pysslas med på Café OTO men samtidigt låter Daniels extremt känslosamma sångröst och låtskrivande stå i centrum. Tillsammans med violinisten Billy Steiger, basisten Tom Wheatley, cellisten Ute Kanngiesser, Terry Day (sång), samt självaste Jim White (Dirty Three, Cat Power, Smog mfl) har han gjort en ljuvlig slowcore-platta där den fria improvisationen särskiljer musiken från övriga släpp i genren.
Att Jim White är med på Inkonst känns stort för mig. Hans trumspelande var något av det som främst definierade min favoritskiva alla kategorier, Cat Powers Moon Pix. Denna onsdagskväll är Jims trumset placerat på golvet i bardelen och bredvid honom finns Blumberg, två små gitarrstärkare och ett piano. Det är glest i publiken, jag får inte ihop 30 personer när jag räknar. Det ger en intim men samtidigt lite obekväm känsla.
När de två musikerna först börjar spela är det som att Blumberg helst vill vara någon annanstans. Iklädd tweedkostym står han ofta med ryggen vänd mot publiken, gömmer ansiktet under kepsen, rör sig spasmiskt med krökt rygg, likt en välklädd Ringaren i Notre Dame. White å andra sidan, sitter tryggt bakom Gretsch-trummorna, och fyller rummet med improviserat imponerande trumkomp.
Och det är improvisation kvällen främst ska komma att handla om. Den som kommit för att höra låtarna på Minus från början till slut har inget att hämta. Visst får vi smakprov från dem och den fria improvisationen utgår ofta från låtarna, men hela tiden avbryts de av infall, oljud, tempoväxlingar, tystnad, instrumentbyten och så vidare.
Det tar ett tag att komma in i det hela, både för mig som åhörare och för musikerna på scenen. Ibland känner jag att jag hellre hade velat lyssna färdigt på den där vackra sångmelodin Blumberg faktiskt komponerat, istället för en ilsket rungande gitarr, men å andra sidan hade jag då lika gärna kunnat stanna hemma under täcket med Minus som sällskap. Som allra bäst fungerar det när Blumberg sitter vid pianot. Hans mässande fåordiga låttexter går rakt in i hjärtat, då påminner det lite om Jason Molinas tidiga Songs:Ohia-verk.
Jag snuddar vid tanken på att den här personen hade kunnat göra det så enkelt för sig. Han skriver bättre låtar och sjunger finare än de flesta samtida singer/songwriters. Han hade kunnat bli stor. Änder väljer han den smala, krångliga vägen, där vackert möter fult, välljud möter oljud, tystnad möter rundgång. Men det är just dessa kontraster som gör den här kvällen, och Blumbergs konstnärskap i stort, så intressant.
Att Daniel Blumberg kan skriva sublima musikstycken, det visste jag. Lyssna bara på soundtracket till Agnes Vardas Gleaning Truths och fullkomligt magiska ”The Bomb”, som vi får höra fragment av under spelningen. Nu vet jag också att han kan fängsla genom att, ihop med en av världens bästa trummisar, leva ut sitt kreativa flow och sin konstnärliga frihet till fullo. Det är som om vi får besöka Blumbergs inre denna januarikväll. En omtumlande och lite ambivalent men ack så angenäm upplevelse.
När jag sen går hem från Inkonst gör jag det med en förhoppning om att en dag besöka Café Oto.
