Deerhunter – Why Hasn’t Everything Already Disappeared?

Varför har allting inte redan försvunnit? Varför finns vi fortfarande kvar? Frågeställningen som utgör titeln till Deerhunters åttonde album tycks åsyfta såväl bandets existens som samhället i stort. Frontmannen Bradford Cox egenskrivna pressrelease inleds med frågan om varför man ens ska göra ett album när människors uppmärksamhetsspann minskat till nära nog obefintlighet.

I en intervju med Stereogum frågar han sig om någon människa ens kommer lyssna på albumet från början till slut. Mellan raderna har man både i den och i andra i intervjuer som föranlett skivsläppet kunnat läsa sig till någon form av svar, Cox menar: Vad ska vi annars göra? Vad har vi egentligen för annat val? Den tidigare basisten Josh Fauvers plötsliga död har skapat en starkare sammanhållning i det annars ganska konfliktfyllda bandet. Bradford Cox är 36 år gammal och har aldrig gjort något annat än att spela musik. Det är försent att förändras nu, och det är helt okej.

Samtidigt är skivans texter fyllda med iakttagelser om ett samhälle i förfall, om hur förstörelsen av vår kultur och vår planet går hand i hand. I inledande ”Death In Midsummer” beskriver Cox det vardagliga livet för en vanlig arbetare som en meningslös transportsträcka mellan födsel och död – ”Some worked the hills / Some worked in factories / They are in graves now” – men tonen med vilket han gör det är knappast uppgiven eller hopplös utan snarare krasst konstaterande. Låttexterna skulle enkelt kunna framstå som nihilistiska, men blir i realiteten snarare lugna och metodiska beskrivningar av hur verkligheten ser ut.

Vissa delar av skivans övergripande tema – urvattning av kulturella värderingar, bristande medmänsklighet, förstörelse av naturen och ett samhälleligt förhållande till logik och fakta i ständig upplösning – påminner en del om de tankar Roy Scranton uttrycker i sin bok Learning to Die in the Anthropocene, men där slutsatsen som nås är uppriktig förvåning över att vi ens tagit oss såhär långt, snarare än insikten om att vi som civilisation bör vänja oss vid tanken på att allting snart är över.

Detta har Deerhunter valt att tonsätta med bandets kanske mest komplexa ljudbild hittills. En uppdaterad, betydligt konstigare och mer abstrakt, fortsättning på drömpop-soundet från Fading Frontier, men med hotfullheten från Monomania frätande i undertexten. Låtarna är lösa i konturerna, halvfärdiga utan att låta ofärdiga, som om de medvetet faller samman lite medan de spelas upp. Många av låtarna ger känslan av att vara lite för korta, som om en bra poplåt finns i grunden men där val gjorts att inte spela den fullt ut för att istället experimentera.

Referenser går att dra till new age, krautrock och Bowie och Enos Berlin-samarbeten. Gitarrerna är fortfarande en viktig komponent i låtbyggandet men får ta ett steg bakåt till förmån för både synthar och akustiska instrument som cembalo, mandolin och xylofon. Den udda hybriden av synthpop och barockmusik skapar en intressant kontrast som känns ny och intressant för bandet. Att ta in Cate Le Bon som medproducent tycks vara ett genidrag. Även Le Bons DRINKS-kollega Tim Presley medverkar på skivan, och det går att dra en parallell mellan de båda banden. Popmusik spelad av musiker som aldrig tycks ha hört popmusik förut.

[4AD, 18 januari]

7