Martin Prahl är tvåbarnsfar, lärare, före detta fotbollsspelare och en av landets mest förbisedda låtskrivartalanger. Han är nu aktuell med fjärde albumet No Retreat, en skiva som starkt präglas av den skilsmässa han gick igenom för några år sedan. HYMNs Anton Lindskog hälsade på i Martins lägenhet i centrala Lund.
Vi slår oss ned vid Martins köksbord. En blandning av gammal och ny musik strömmar ur hans laptop i bakgrunden medan han eftertänksamt berättar om bakgrunden till sitt nya album.
– Större delen av skivan blev till för ganska exakt tre år sedan, berättar Martin. Det var under våren då mitt äktenskap tog slut och jag funderade mycket över det.
”I samband med skilsmässan kände jag ett starkt behov av att skriva av mig”
Skulle man kunna kalla No Retreat för ditt skilsmässoalbum? Är det Martin Prahls Tunnel of Love?
– Nja, flera av låtarna handlar om det men inte alla. I samband med skilsmässan kände jag ett starkt behov av att skriva av mig. Det blev en terapeutisk process för mig. Men sedan skrev jag ”In The Name of God” som ju är något helt annat.
”In The Name of God”, albumets första singel, släpptes redan våren 2017 inför en kort förbandsturné då Martin Prahl tillsammans med det sju till åtta man starka kompbandet Skelter Wheel öppnade för brittiska postpunklegendarerna New Model Army. Låten pekade ut en ny riktning för Martin, vars tidigare så starkt 70-talsinspirerade rock, nu plötsligt tycktes snegla mer mot 80-talet.
– Jag har lyssnat jättemycket på mörkare rockmusik från 80-talet som The Mission och Sisters of Mercy, berättar han. Efter förra skivan River Ocean Wide kände jag mig lite färdig med ”retro-rock-grejen” och ville prova något annat.
Intresset för mörk 80-talsrock präglar delar av No Retreat. I grund och botten handlar det dock om Prahls eget uttryck. Den tidlösa, melodiösa rock som han har renodlat sedan debutalbumet Through The Dark (2010). Ett exempel på det är country-inspirerade ”Count On Me”, en vacker och eftertänksam låt som handlar om Martins egna barn. ”Count On Me” har fått viss radiorotation under hösten.
– Jag är jättestolt över ”Count On Me” och tycker det är kul att så många gillar den. Men den är inte min favorit på skivan utan det är öppningslåten ”I Want More”, vilken får mig att tänka lite på Imperiet. Jag var ute efter att få till den där ”tuggande” basen.
No Retreat spelades in i Johan Örnborgs studio i Bua vid havet utanför Varberg. Johan, som jobbar åt Fascination Street Studios, har medverkat på flera av Martin Prahls tidigare skivor och spelar en del instrument på det nya albumet.
”Skivan heter No Retreat för att det var så jag kände när jag skrev låtarna. Det fanns ingen återvändo och jag ville ha ett omslag som fångade den känslan”
– Johan har haft en väldigt stor del i No Retreat, berättar Martin. Han har fått mig att för första gången våga släppa lite på mitt eget kontrollbehov.
– Annars är det inte särskilt mycket gästartister den här gången. Jag gör det mesta själv. På det sättet känns No Retreat lite mer som en uppföljare till min första skiva Through The Dark. Även textmässigt tycker jag att de har mer gemensamt än med de två albumen jag gjorde däremellan.
No Retreat var klar i flera månader innan den släpptes i slutet av december. Martin berättar att det bland annat var personliga skäl som bidrog att det drog ut på tiden. Han hade även problem med att hitta ett omslag som han själv var nöjd med.
– Skivan heter No Retreat för att det var så jag kände när jag skrev låtarna. Det fanns ingen återvändo och jag ville ha ett omslag som fångade den känslan. Till slut fastnade jag för den där bilden som är tagen från ett järnvägsspår. Den kan ju såklart tolkas på olika sätt. Antingen att man åker iväg eller lägger sig ner och dör.
Du verkar ha en lojal fan-base.
– Ja, den är kanske inte så stor men växer faktiskt lite hela tiden. Då och då kommer det in något mail och så finns det vissa som jag har byggt upp en kontakt med under åren. Jag tror att de som de gillar det kan känna igen att det är på riktigt.
– När jag släppte min första skiva hade jag redan hunnit få barn och de har självklart varit min högsta prioritet sedan dess. Om jag verkligen skulle vilja få musikkarriären att ta fart skulle jag behöva åka ut och spela varje helg vilket jag inte kan göra just nu. Kanske när barnen blivit större. Det är inget som jag räknar med men man vet ju aldrig.
– En fördel med den typ av musik som jag gör är att jag mycket väl kan fortsätta efter att jag fyllt 60. Man behöver inte vara ung och snygg för att hålla på med det här.
