Vintern kom av sig efter ansträngningen att skapa snö på julafton och inledningen av januari karaktäriserades mest av varannandagsväder som fick tankarna att gå mer mot vårvinter än riktig vinter. Konsertåret skulle trots detta inledas så jag begav mig till Bengans fik vid Stigbergstorget i Göteborg där det var annonserat spelningar denna lördagskväll i regi av skivbolaget Farsot.
Det var ganska gott om folk när jag kom till Bengans strax före åtta och det var annonserat utsålt. Jag vet inte exakt hur många människor det innebär, men jag skulle gissa att det handlar om någonstans runt hundra personer. Bakom scenen hängde ett mörkt draperi och en ledning med tio glödlampor i olika färger. Det var snyggt i alla dess enkelhet.
Först ut denna afton var lokala Heavy Bleeding som kan beskrivas som en blytung blandning av black metal, doom metal, traditionell hårdrock och några punkstänk. Jag lyssnar inte så ofta på denna musiktyp så det var med stor nyfikenhet jag ställde mig framför scenen.
Kvartetten gick på scen kvart över åtta och det bjöds på en riktigt tung början i form av ”I Die for You”. Efter den lite trevande instrumentala inledningen började sångerskan Erica sjunga och det tog tag i oss ordentligt.
Vi bjöds på en halvtimme i samma anda, men spelningen tappade lite tempo av långa mellansnack efter varje låt. Avslutande ”A Dark Place” var spelningens höjdpunkt och det ska bli kul att följa detta band på sikt.
Huvudskälet till att jag besökte Bengans denna kväll var Rotten Mind. De spelar en typ av powerpopliknande punkrock som jag alltid har gillat, det vill säga den melodiska typen av punk som till exempel The Ramones och The Nerves ägnade sig åt på 1970-talet.
Uppsalakvartetten gick på scen strax efter nio och inledde på bästa sätt med ”Trouble Child” som följdes av ”Your Voice Inside My Head” i ett snyggt medley. Det lät strålande och ljudet var riktigt bra.
Energin från bandet smittade snabbt av sig på publiken och det blev en varm, svettig och väldigt bra fyrtiominutersspelning där favoriten ”Wish You Were Gone” spelades i slutet av setet. Den skakade om oss ordentligt på ett fint sätt.
Det hela avslutades definitivt med extranumret ”I Don’t Want To Be The One” och jag lämnade Bengans, mycket nöjd med kvällen, och begav mig hemåt.
Göteborg låg insvept i dimma som fick tankarna att sväva i riktning mot Sherlock Holmes London i slutet av 1800-talet och när jag närmade mig hemmet så var det glashalt och sikten var så dålig att jag tvingades köra i 40 km/timme på landsvägen. Då kanske landsbygden och berättelsen om Baskervilles hund får bli den litterära måttstocken i Sherlock Holmes-världen samtidigt som The Cures ”A Forest” strömmade ut ur högtalarna.
