Foto: Mattias Pettersson/Rockfoto
Kalle Berg grottar ner sig i SVT:s nya satsning Helt lyriskt – musiker som tolkar lyrik – och hittar både guldkorn och obegripligheter.
”Äntligen!” vill jag ropa när jag inser att SVT för en gångs skull tagit mig på orden. Jag, som alltid önskat att Babels rara filial Poppoesi någon gång skulle få blomma ut i längre avsnitt där poesi och musik verkligen får slita och dra i varandra tills de båda faller ihop som gråtande skuggestalter – eller exploderar ”som spindlar tvärs över stjärnorna”, för att citera Einar Heckschers översättning av Jack Kerouacs On the road.
Mitt självklara programledarval för den här typen av lika delar finstämt och folkbildande kulturprogram skulle nog inte ha varit Fredrik Lindström. Den långe, ironiska drummeln har sina förtjänster som lekledare och språklig virtuos – men i Helt Lyriskt (en serie i sex avsnitt varav flera redan finns på SVT Play) framstår han mest som en lätt förvirrad nittiotalsrelik, gåendes runt i prudentliga Stockholmskvarter, funderandes över livets hårda villkor och ständigt lite nervös inför sina möten med samtida popartister som Little Jinder och Molly Sandén. Dessa artister, som alltså ska välja ut klassisk svensk poesi att göra musik av. Förutom nyss nämnda innerstadsmusiker förekommer även provinsiella anarkister (Mattias Alkberg) och gamla stötar dammigare än Lindström själv (Tommy Körberg) i de första avsnitten.
Helt Lyriskt bygger egentligen mer på litteraturvetenskap än på musik. Mellan varven gör Fredrik Lindström mer eller mindre roliga instick och tankevurpor. Ebba Witt Brattström dyker upp som litterär uttolkare, och jag lär mig ett och annat om Sten Selander. När det väl ska berättas om artisterna försvinner Lindström tillfälligt ur synfältet, och istället är det SVT:s ständiga popciceron Per Sinding Larsen som guidar tittaren. Till slut ska dikterna spelas upp i en lada á la Så Mycket Bättre.
Tommy Körberg väljer, i första avsnittet, alltså att tonsätta Selanders dikt ”Spela kula”. En skapandeprocess ungefär lika rolig att följa som regeringsbildningen. Oset av Missförstådd Kulturman lägger sig tung och sur över vardagsrummet där jag sitter. ”Det blir en visa!” utbrister Körberg förvirrat. En typisk Körbergsk serenad, ska det sedermera visa sig. Alltså Torr Som Fnöske – och det är väl högst oklart vem som bjöd in Tommy Körberg till Helt Lyriskt och i vilket syfte. Här borde SVT göra en utredning.
Molly Sandén å andra sidan (som ju är mitt i en själslig metamorfos och ett återuppfinnande av sig själv som artist) vill göra den feministiska urkunden ”Vierge moderne” av Edith Södergran. ”Herregud, det är ju genialt” utbrister Fredrik Lindström. Sandén berättar hur hon har kuskat runt en sommar med en Södergransamling i ryggan, och fastnat för kraften i just ”Vierge moderne”. Vilket är lätt att förstå: dikten är magnifik i sitt enkla sätt att vända på perspektiven och avslöja mannens ständiga behov av att kontrollera och definiera ”sin” kvinna. I Molly Sandéns version drunknar tyvärr förtjänsterna i bruset av en klinisk popproduktion enligt formulär 1A. Synd på så rara ärtor, som Sten Selander skulle sagt.
Programmet lyfter dock när den gode Lindström, i avsnitt två, inleder med att recitera Little Jinders ”Hångellåten”. Jag försätts i depressiv trans. ”Är hon med i alla program?” undrar min fru som ligger bredvid i soffan. Jag nickar sorgset. ”Fest, uppbrott, kaos och kärlek” – med de orden beskriver Per Sinding Larsens uppfordrande speakerröst Little Jinders gärning. Och vad är poesi om inte just det? Ett själens uppbrott, i kaos och förlorad kärlek. Ett liv utanför allt.
Jinders version av Bodil Malmstens ”Arv från ett fosterhem” – en powerballadhybrid med skev gitarr – står sig dock slätt mot Mattias Alkbergs Stagneliustolkning. ”En glad poplåt”, beskriver Alkberg själv sin version av ”Till förruttnelsen”. Och det stämmer, ta mig fan. Nästan för glad, med tanke på att dikten handlar om ett slags bildligt samlag mellan den döda och jorden hen begravs i. Men Alkberg är ju bra på det där. Att få sina texter och melodier att framstå som en manierad upplösning av världsalltet. Stagnelius, den gamle fyllskallen, hade säkert varit stolt. Och jag vill fortsätta följa det här spektaklet.
