Ännu ett nytt år och ännu ett nygammalt nyårslöfte. När festen är slut, raketerna avfyrade och nyårsklockorna har dånat ut är det som vanligt dags för Kalle Berg att bli vegan.
Det är sedan gammalt: den första januari ändras plötsligt mina kulturella preferenser radikalt. Istället för nymarxistiska dokumentärer på (det djupt kapitalistiska) Netflix och ”This is Håkan Hellström”-spellistan på (det lika giriga) Spotify börjar halvdana filmer som ”Cowspiracy” rulla på teven. Och den svenska indiepopen betyder plötsligt nada för mitt självförverkligande. Istället är det Macka B som gäller.
Om ni händelsevis har missat den brittisk-jamaicanske toasträven har han länge gjort en poäng av sitt veganska leverne – inte minst genom senaste fullängdaren Health is wealthdär titelspåret blev en smärre hit (liksom spåret ”Cucumba”, som även figurerar i en famös Youtube-serie, där Macka B hyllar olika typer av grönsaker och frukt som alternativ till konventionell medicin).
Att veganpropagandan drivs extra hårt inom reggaemusiken är inte så konstigt. Rastafariteologin anför nämligen ett grönsaksbaserat leverne som varandes extra rättfärdigt. ”Ital” är termen som används för detta andliga sätt att äta, och det är snarlikt ”vanlig” västerländsk veganism. Inom reggaen finns, förutom Macka B, otaliga artister som genom åren har besjungit ämnet (och fått snålvattnet på lyssnaren att rinna). ”True vegetarian” med Clint Eastwood är ett av de mer kända exemplen. Hugo Den Fete och Chilly hädar visserligen i ”Palak paneer & Saltfisk med dumplings” (låten innehåller fisk) men jag blir ändå jävligt hungrig.
Även om min årliga veganism avfärdas av min fru som (ännu) ett försök att vara hipp inbillar jag mig att gimmicken, som brukar hålla i sig till mars, kanske april om jag har ett bra år, är viktig både för djuren, naturen – och för min konsumtion av kultur. Vore det inte för min rabiata kosthållning under senvintern hade en hitlåt som ”Be healthy” med Dead Prez fortfarande varit helt okänd för mig. Likaså aktivistklassikern ”Meat is murder”, med sitt fantastiskt desperata råmande intro: en ögonblicksbild av mänsklighetens vansinniga profit- och laktosjakt som bygger på exploateringen av oskyldiga djur. ”Stäng aaaaaav”, vrålar min fru när jag pumpar Smithsklassikern i bilen ner till återvinningsstationen där jag, liksom Fredrik Strage nyligen botar mitt dåliga samvete. ”Barbarism begins at home!” ropar jag vresigt tillbaka.
En annan approach till tallriksmodellen har uppenbarligen Little Jinder, något som manifesterade sig under årets upplaga av Bingolottos uppesittarkväll. Där, i den svenska konsumismens mysiga vardagsrum, bekände Little Jinder med sedvanlig coulnd’t care less-attityd hur hon ofta utger sig för att vara vegetarian – trots att hon äter kött i hemlighet. Det roligaste med citatet är hur bra det antagligen stämmer in på så oerhört många unga, hippa veggos. Det krävs dock en Little ”ingenting e viktigt” Jinder för att våga säga det i direktsänd teve. Jag blir så upprymd cialis canada att jag vräker på lite extra senap på min vegetariska julskinka som smakar precis som falukorv.
Men medan jag senare samlar mina veganska recept och gör inköpslistor för ett par månader av världsförbättrande veganism växer grubblet inom mig. Vad är egentligen värst? Att inte bry sig om sin kost när Bingolotto frågar – eller att godhetsknarka grönsaker ett par månader om året för att sedan flänga vidare till nästa hippa sfär? Detta postmodernistiska gift: att bara jaga agenda. Det kan egentligen handla om vad som helst; att motverka russofobin i de breda folklagren genom att kuppa in Total Egons ”U-båt i mitt badkar” på lokalradion – eller att såga ännu ett lokalt Göteborgsband bara för the hell of it.
Välkommen till 2019, där ingenting e viktigt och imagen är allt. Själv är jag helt fast i skiten – men Little Jinder står utanför och kollar på. För henne är veganer bara random folk. Vi borde vara lite mer som Little Jinder.
