Majkens debutalbum inger hopp om framtiden

Majken släppte sitt första album Young Believer i början av december, vilket tyvärr var aningen för sent för att hinna nomineras till HYMNs årsbästa-lista. Hur står sig då skivan jämfört med alla andra fina album som släppts av svenska artister i år? Det kommer ni att få veta nu.

Det är lika bra att erkänna det direkt, detta är en kärleksförklaring. Det hade varit lönlöst att försöka skriva en journalistiskt nykter text om Young Believer, för det har är inget album som någonsin kommer att betraktas objektivt av någon. Det här är ett album som kommer att följa människor under deras uppväxt, deras tonår, eller deras väg till vuxenlivet. På färre än tio låtar har Majken lyckats fånga en melankolisk tidsanda som delas av en hel generation. En stämning som andas besvikelse, uppgivenhet, indignation, men framför allt kanske passion.

Passionen är något Majken delar med alla oss som fortfarande hoppas på att en bättre politisk, social och mellanmänsklig verklighet är möjlig. Tyvärr är musiken inte länge ett medel som används för att påverka och föra folk samman, som den var på 90-talet då subkulturerna var många och starka. Hela albumet trånar efter denna tid. Då det kanske inte spelade så stor roll om bandet man lyssnade på hade talang, för de kunde betyda allt för ens värld och omvärld ändå.

Young Believer är ett album som man allra helst hade velat ha ett häfte till, med låttexterna i. Låtarna hade kunnat leva bara på texternas meriter. Lägg till det en unik och flärdfull sångstil som Majken har tagit många år på sig att fullända. Skillnaden från tidigare projektet Stella Lugosi är stor, i säkerheten i leveransen av textrader som ibland är avgrundsdjupa utan att kännas pretentiösa.

Utöver det har albumet producerats av Damon Tutunjian, som har hjälpt till med att lägga låtarnas strukturer, samtidigt som små, små detaljer har förhöjts på ett smakfullt sätt. Tutunjian spelade i 90-talet i amerikanska bandet Swirlies, som släppte plattor på legendariska bolag som Taang! och Slumberland. Att han idag skulle hjälpa till att skapa ett sound som nästan påminner om tidiga Saddle Creek-släpp var för mig helt oväntat. Den enda röda tråd som finns mellan gamla Swirlies-klassiker som t.ex. ”Sarah Sitting” och Majkens debut är en total ignorans av konventioner och vad som uppfattas som ”bra ljud” av mainstream-producenter.

Majkens musik skulle låta förfärligt svag och förgänglig i radio, mitt emellan låt säga Dua Lipa och Kwamie Liv. Men egentligen säger det mer om vad Majken är för typ av artist, än om musikens kaliber. Majken är en musiker som inte passar in och hennes musik är till för alla andra som inte heller vill eller kan passa in.

På sätt och viss är Young Believer en av de mest rörande popskivor som släppts i Sverige sedan David & the Citizens (som såklart också kom från Malmö) gjorde sitt andra album. Om det inte är årets bästa svenska album, så är det i min mening åtminstone det bästa svenska debutalbumet i år. Ett album som också kan mäta sig mot många av årets bästa skivor internationellt. Majkens musik är på så sätt universell – det finns inte något som helst svenskt över den. Om något doftar det av PJ Harvey, som är en Anna Bergvalls stora hjältar.

Jag minns väl när jag mötte Anna första gången, på sedan länge nedlagda Debaser i Malmö. Detta var långt innan hon blev Majken, men redan då slogs man av hennes ambition och oerhörda intresse för popmusik. Då var hon där som ackompanjerade musiker åt ett annat band. Men det blev snabbt tydligt för mig att hennes egen talang långt överskred dem hon spelade med. Samtidigt är Bergvall en extremt ödmjuk människa, med en förmåga att dra till sig andra talangfulla och drivna människor. Precis som Kollektivet Records och konsertlokalen Plan B i Malmö, som Bergvall själv engagerat sig djupt i, har Majken blivit en av de positiva krafterna i Malmös musikliv. Som får oss att fortsätta hoppas på ett oberoende kulturliv i storstäderna.

Nej, detta är ingen recension av albumet Young Believer. Det skulle kännas både förminskande och orättvist att sätta en siffra på en skala, som ska kunna beskriva nio låtar som är så personliga och som samtidigt betyder mycket för mig personligen. Istället uppmanar jag er att skaffa albumet, som är släppt på vinyl av Kollektivet, och låta era egna personliga band till musiken växa.

Omslaget, som är skapat av Jon Koko är ett konstverk i sig. Det förtjänar att ses som mer än en tumnagel i en streaming-app.

Jag uppmanar också alla som får möjligheten att gå och se Majken live, för oavsett hur bra eller dålig en skiva är, är det först i livesättning man verkligen kan känna en personlig koppling till en artist och deras musik. Att gå på konsert är det finaste man kan göra med en vän eller en älskad, men det är också det finaste man kan ge en artist som belöning för den tid och det arbete de lagt ner på att skapa musik och få den att nå fram till dig. Malmö och flera andra städer är fulla av utmärkta tillfällen att göra just detta och det måste vi stödja om vi inte vill bli av med den möjligheten. För idag är det inte någon skivbolagschef någonstans som ser till att musik når ut till folk. Idag är det bara du själv som bär ansvaret för sprida kännedomen om musiken du gillar. Därför skrev jag den här artikeln.