5 essentiella album från 1993

Wu-Tang Clan

Häromveckan lyssnade jag på Rapaport Stereo Podcast med skådespelaren Michael Rapaport som intervjuade Method Man från Wu-Tang Clan och Q-tip från A Tribe Called Quest. Diskussionen gällde att Midnight Marauders och Enter the Wu-tang (36 Chambers) inte bara fyller 25 år 2018 utan att de också släpptes med bara några timmars mellanrum, och att båda två fick stor betydelse för sin genre.

Det fick mig att fundera lite. Vilka skivor har varit betydande för ett specifikt årtal? I några artiklar framöver kommer jag därför att skriva om skivor som varit viktiga och lämnat ett specifikt avtryck i musikhistorien. Det går även att diskutera om det finns vissa genrer som betytt mer än ändra och vad det egentligen är som har varit specifikt för den speciella formen av musik, som gör att den betyder mer än något annat.

Redan när jag börjar skriva det här anar jag att jag inte kommer att komma fram till några specifika svar, men genom att peka ut några exempel ska jag i varje artikel försöka redogöra för fem skivor som varit betydande för respektive årtal, några banbrytande för sin genre. Och eftersom jag varit inne på det specifika årtalet redan blir det först nedslaget i serien 1993. Ett otroligt svårt år vad gäller att försöka plocka russinen ur kakan.

Utan inbördes ordning – här är 5 essentiella album från 1993.

Wu-Tang Clan – Enter The Wu-Tang (36 Chambers)

Hiphopen hade precis tagit sig ur vaggan och börjat krypa för sig själv. Genren hade även börjat smyga sig ut i olika subgenrer. Nya och spännande varianter – från det att NWA tagit genren under pistolhot och sagt allt man inte fick säga på 1988 års Straight Outta Compton – hade splittrat genren åt alla möjliga håll. Det tidiga soundet där mycket hiphop bestod av sparsmakade trummor med rap över, i stil med Run DMC, var sedan länge borta.

Här går det att diskutera vilken av skivorna, A Tribe Called Quests Midnight Marauders eller Wu-Tang Clans Enter the Wu-Tang (36 Chambers), som borde hamna på den här listan. Men eftersom Tribe redan etablerat sig och RZA:s galna experiment med ett band på nio medlemmar var något nytt och fräscht från Staten Island, ett hörn av New York som ännu inte fått något att säga, känns Wu-Tang som det självklara valet.

Historien förtäljer att skivbolagen skrattade åt singeln ”Protect ya Neck” när de försökte pitcha den och att den var för galen att spelas i radio. “Ingen kommer att fatta” sa de.

Skivan består av några riktiga anthems som det inte går att missa om man är en fan av genren. Både blandningen mellan gammal hederlig skrytrap som i ”Protect Ya Neck” och historier från deras egna kvarter, som i ”C.R.E.A.M”, gör att skivan får en edge över det tidigare funnits inom genren. Icke även att förglömma den rediga bangern ”Wu-Tang Clan Aint Nuthing ta F’ Wit!”

Albumet slog ner som en bomb den 9 november 1993 och man kan ju tycka att det borde ha räckt med legendariska hiphop-skivor det året.

Bästa spår:

– ”Protect Ya neck”
– ”Wu-Tang Clan Ain’t Nuthing ta F’ Wit!”
– ”C.R.E.A.M.”

Snoop Dogg – Doggystyle

På andra sidan landet hade geniet Dr Dre året innan presenterat konceptet G-funk. Hårt inspirerat av Parliament Funkadelic var soundet något ingen hade hört förut. Dres produktioner byggde mindre på samplingar än östkustshiphopen och de hade ett annat synthbaserat driv. Hans skiva The Chronic var definitionen för hur musik från västkusten skulle låta i några år framöver och bland de första som fullt ut drog nytta av den västkustska identiteten var en ung slyngel vid namn Snoop Doggy Dogg.

Det går ännu idag att höra direkt när det är en Dr Dre-produktion. Även Snoops historier om det dagliga livet samt en och annan flickvän, och det sedvanliga hustlande flowet var det som drev den här skivan framåt. För oss språknördar är det även rätt uppfriskande att lyssna på nonsensrader som “It’s the bow to the wow, creeping and crawling, yiggy yes y’allin”.

Även om Dr Dres skiva med ett lika studsigt sound hade slagit igenom året innan var det Snoop som gjorde stilen tillgänglig för en större publik än vad The Chronic lyckades med. Eftersom att den plattan hade berett vägen kändes det ändå som att det var Snoop som tog steget ännu lite längre och man behövde inte vara lika insatt för att kunna lyssna.

Skivan blev en ytterligare en milstolpe för hur hiphopen skulle låta och G-funk blev även ett vapen i beefen med östkusten.

Bästa spår:

– ”Gin and Juice”
– ”Murder Was The Case (Death After Visualizing Eternity)”
– ”Who Am I? (What’s My Name?)”

Ace of Base – Happy Nation/The Sign (US Version)

Tekniskt sett släpptes Happy Nation/The Sign redan 1992 men med tanke på genomslaget den fick på den amerikanska marknaden när den släpptes i USA 1993 finns det inget annat val än att plocka med den på den här listan.

Jag hade länge, ända upp till vuxen ålder, ett djupt rotat hat för Ace of Base. Det är fortfarande en ilsken ådra i pannan som försöker smyga sig fram när de kommer på tal. Det gick så långt att jag till och med nästan en gång höll på att hamna i slagsmål i en diskussion över huruvida den de haft en betydelse för musikhistorien eller inte, men så här i vuxen ålder är jag beredd att ge mig.

Jag spelade vinyltolvorna på skolans Technics 1200or till förbannelse i högstadiet. På varje högstadiedisco. De var skitenkla att taktmixa och alla låtar lät exakt likadant men det går inte att komma förbi hur stor den här skivan var – och hur den än idag nämns i samma andetag som Abba gällande vilka svenska artister som gemene man känner till.

Bland all grunge och vågen av ny, gitarrdriven musik som belamrade topplistorna dök helt plötsligt ett band från Sverige upp med (får jag säga) glättiga låtar – det var mer lättlyssnat och hade en gladare framtoning som gjorde att skivan stack ut.

Det är  omöjligt att förneka plattans storhet med två ettor på Billboard och över 19 miljoner sålda skivor. Detta gjorde dessutom att den i 1995 års upplaga av Guinness Rekordbok utnämndes till den bäst säljande debutskivan i historien. Så trots mitt halvt om halvt kvarvarande förakt för Happy Nation/The Sign är det rent ut sagt omöjligt att inte ta med den på en av de mest betydande skivorna över det året.

Bästa spår:

– ”All That She Wants”
– ”The Sign”
– ”Wheel of Fortune”

Earth Crisis – Firestorm EP

Det är svårt att välja mellan den här och Refuseds första EP This Is the New Deal men eftersom att Refused sedan fick en större följarskara hemma i Sverige valde jag istället Earth Crisis som dels fick ett internationellt genomslag och dels är mindre kända för den större publiken som inte vet hur hardcore-kulturen var uppbyggd från början.

När vågen av hardcore svepte in över Sverige var det omöjligt att ducka för dåtidens ungdoms politiska agenda, veganism och Straight Edge-kultur. Så fort du gör en sökning på just ”Straight Edge” lovar jag att bland det första du får upp är en artikel om Karl Beuchner. Sångaren i Earth Crisis fick bli ett internationellt ansikte utåt för rörelsen och Firestorm ett av de största anthems att representera rörelsen.

Det gick inte att undvika att höra låten, om det så handlade om vad som kom ur högtalarna på ungdomscaféet eller det faktum att alla hardcoreband gjorde taffliga försök att spela cover på den. Eller som Karl Buechner påpekar i boken Straight Edge A Clear-Headed Hardcore Punk History att det vid den tiden fanns många vegan/sXe band i USA men även så småningom över hela världen. Det är väldigt klart att Earth Crisis var ett av de band som stod i fronten av att driva en, inte bara musikalisk, utan även politisk rörelse där aktivism och att ha en egen politisk agenda blev viktigt för de som lyssnade på musiken.

För den svenska publiken kan vi ju till exempel nämna Refused, Abhinanda, Plastic Pride och om man gräver ännu lite längre ner band som Forced Into, Backside LKPG och mina favoriter, förbisedda Uppsalabandet Shellfire.

Firestorm EP är ett måste på listan över viktiga skivor från 1993.

Och sen kommer då försöket plocka ut den femte skivan av alla fantastiska album som anlände i affärerna det året. 1993 är ett otroligt starkt musikår. Mitt val är en aning kontroversiellt. Så fort jag nämner den här skivan i olika kretsar får man snabbt puristerna på sig, men jag tänker fortsätta att hävda dess storhet.

Depeche Mode – Songs of Faith and Devotion

Jag har haft många diskussioner kring den här skivan genom åren och ofta kommer vi inte fram till nånting. Om man lyssnar på de inbitna synthälskarna är skivan ett brott mot alla principer vad gäller genren, men om man ser till låtarna finns det inte ett enda dåligt spår på skivan.

Den ursprungliga idén var att bandet skulle spela in allting tillsammans från scratch. Att producenten Flood hade föreslagit att de skulle bygga en studio i ett hyrt hus i Madrid och att de skulle bo och skapa tillsammans. Historien förefaller sig dock så att bandet redan efter Violator och en lång påföljande turné hade bestämt sig för att ta en paus från varandra. Andrew Fletcher har beskrivit inspelningen som klaustrofobisk då bandet kom alldeles för nära varandra. Plus att Dave Gahan under tiden blivit beroende av heroin, något som saktade ner inspelningsprocessen.

Skivan innehöll fler liveinstrument och färre synthar, även om många av signalerna var processade genom olika instrument. Plattan hade inte heller någon förproduktion vilket ledde till meningsskiljaktigheter om hur låtarna skulle låta. Vilket håll den musikaliska riktningen skulle gå influerades av alla möjliga omständigheter. Resultatet är ett råare Depeche Mode. Mindre utstuderat, mer (i mina öron) äkta ljudbild och rättvisare gentemot Dave Gahans fantastiska sånginsats.

Från det inledande oväsendet i ”I Feel You”, via gospelkören i ”Condemnation” och elektrostudsiga ”Rush” till avslutande ”Higher Love” – Songs of Faith and Devotion är ett av 1993 års absolut bästa släpp.

Bästa spår:

– ”I Feel You”
– ”Condemnation”
– ”Walking in My Shoes”

Andra skivor från 1993 värda att nämnas:

Radiohead – Pablo Honey
Blur – Modern Life Is Rubbish
Smashing Pumpkins – Siamese Dream
Björk – Debut
The Posies – Frosting on the Beater
Nirvana – In Utero
Pearl Jam – Vs.
Suede – Suede
Cypress Hill – Black Sunday
Tindersticks – Tindersticks
Dinosaur Jr – Where You Been
Sepultura – Chaos A.D.
Buffalo Tom – Big Red Letter Day
Guru – Guru’s Jazzmatazz, Vol 1