När jag senast, i samband med releasen av Dalaplans tredje album Det blir inte bättre än så här under hösten 2016, intervjuade bandets sångare och låtskrivare Niklas Svensson pratade vi bland annat om hur de kunnat hålla ihop med exakt samma medlemmar i sju år. Jag hoppas jag inte jinxade något för plötsligt är det inte så längre. När de nu, efter en tid utanför rampljuset, återvänder med Du går aldrig ensam, har nämligen bandets tidigare trummis ersatts med två stycken nya. Och ytterligare en basist har tagits in. Dalaplan har numera sju medlemmar.
Jag träffar Niklas över en öl på en bar i Malmö för att prata om den nya skivan, men först får jag lite bakgrund till den nya upplagan av Dalaplan.
”Det är ren lyx att ha två basister och två trummisar, folk är ju ibland upptagna med karriär och företag och sånt”
– När Sofie (Karlberg, tidigare trummis) slutade hade jag redan testat att repa med Dennis (Stenmark, bas) och Jesper (Mårtensson, trummor). Vi hade en idé om ett annat projekt vid sidan av Dalaplan – bara vi tre – med andra låtar. Men i stället provade vi att få ihop dem med de andra genom att testa lite andra genrer och typer av låtar.
– Det öppnas kanaler när man spelar med andra människor. Så på kort tid skrev jag flera låtar som jag trodde skulle passa Jesper och Dennis. Men Jenny (Neikell, bas) ville fortfarande vara med så då tog vi in Christian (Jönsson, trummor), som ibland vikarierat för Sofie tidigare, i den sättningen. I det spåret kan vi fortsätta låta ungefär som tidigare. Och jag skrev en del låtar till dem också så plötsligt satt jag där med 21 nya låtar.
– Plötsligt stod vi inför intressanta val – hur ska vi få ihop det, ska det bli en eller två skivor, ska Dalaplan ens existera, ska Dalaplan existera och ska jag samtidigt ha ett sidoprojekt med Dennis och Jesper? Men jag kände att det fungerade bra att kombinera och när allt var inspelat kändes det rätt. Det är ren lyx att ha två basister och två trummisar, folk är ju ibland upptagna med karriär och företag och sånt så alla kan inte vara med alltid. Och tanken på sikt är att vi ska kunna mixa så båda basisterna ska kunna spela med båda trummisarna, det ska inte vara någon skillnad. Men vi är inte riktigt där än.
21 låtar bantades efterhand till de 14 som nu finns på albumet Du går aldrig ensam. Skivans tematik är intressant och flera av låtarna är resultatet av en något annorlunda arbetsmetodik.
”I början av 2017 inledde jag ett antal telefonintervjuer med min mamma som varit svårt sjuk”
– I början av 2017 inledde jag ett antal telefonintervjuer med min mamma som varit svårt sjuk i cancer under 2016. Jag insåg att jag inte kände till min mammas bakgrund, till exempel hur det gick det till när hon träffade pappa. Deras relation brakade ihop i början av 80-talet innan de hittade tillbaka till varandra och de fick några fina år innan pappa gick bort 1996.
– Hälften av låtarna är baserade på dessa samtal, bland annat titelspåret som lånat sin titel efter ”You´ll Never Walk Alone” av Gerry and The Pacemakers som ju togs upp av Liverpools ståplatssektion. Pappa var ett stort Liverpool-fan så när han gick bort skrev vi in ”Du går aldrig ensam” på hans gravsten.
Niklas låtskrivande har tidigare vanligen kretsat kring att vara blasé, att det inte händer något i vardagen. På den nya skivan är det lite annan ton – han är pressad, mer under hot, stundtals desperat.
– Jag hamnade i en separation för ett år sedan, och då skrev jag också en hel del låtar som tangerar samma ämne som de som utgår från intervjuerna. Några låtar är därför skrivna i tredje person och några i första person – de som handlar om mina egna tillkortakommanden i den situation jag hamnade i samband med uppbrottet. Paranoia, neuroser, ångest, ånger och dåligt samvete. Då är det lätt att man känner sig pressad och utlämnad och det har säkert tagit sig uttryck i texterna.
”Min tanke är att skivan ska vara som ett radioprogram som handlar om separation, utsatthet och känslan av att stå helt själv”
Vi går igenom albumet låt för låt med Niklas som ciceron. Skivan har både ett intro och ett outro med några rader av ”Du går aldrig ensam”, de fungerar lite som ett bokomslag och förstärker att skivan har en sammanhållen tematik.
– Det är sjukt pretentiöst, men jag gillar pretentiöst. Om man lyssnar noga hör man en rörradio som slår igång och så hör man den akustiska versionen av ”Du går aldrig ensam”. Och i slutet hörs ett litet knäpp när den stängs av. Min tanke är att skivan ska vara som ett radioprogram som handlar om separation, utsatthet och känslan av att stå helt själv. Lite som ett sommarprogram.
Ni slängde mig åt vargarna
– Den skrev jag under min separation och handlar om känslan att känna sig väldigt ensam. Just då kände jag att det fanns en del människor i min omgivning som inte ville ha med mig att göra, vilket är fullt förståeligt. Men den skrevs i affekt.
Ryggen mot väggen
– Musikaliskt var tanken att vi skulle göra någon slags punkversion av Johnny Cash San Quentin eller Folsom Prison. Den är punkig på ett sextiotalsvis. Vi tog till alla grepp med saxofon (Anna Asp) och ståbas och barytongitarr. Jag läste ett citat som lyder ”Meningen med livet är att ställa till det. Och att ägna resten av livet åt att ställa det till rätta”, men minns inte varifrån det kommer. Låten handlar om att man får leva med sina beslut och ta konsekvenserna av dem.
Du går aldrig ensam
– Den handlar om mina föräldrars separation när jag var liten. De hade ett stökigt tidigt 80-tal och många av grejerna som hände har jag inte fått reda på förrän i vuxen ålder. Men mamma fattade ett beslut om att jag och mina syskon skulle få en så trygg och harmonisk uppväxt som möjligt. Det är tidiga barndomsminnen, jag minns att pappa bodde kvar i huset trots att de hade separerat. Pappa gick in i trappen men vågade inte ringa på.
Vad är det för fel på mig?
– Den är skriven som en duett, ett samtal, mellan mig och Jenny, där vi kivas om något. Tanken är att den ska brista ut i någon slags refräng där jag undrar vad det är för fel på mig. Men titeln är ju egentligen felformulerad, den borde vara ”vad är det för fel på er”. Det är lätt i den här typen av situationen att klandra sig själv för mycket och den skrevs vid en tidpunkt när jag gjorde det.
Hubba Bubba-idiot
– Det är vår gästartist-låt. Niklas Wahlberg och Hans Östlund från Nomads är med liksom Stefan Björk som var med i tidiga upplagor av Wilmer X. Niklas sjunger en vers och Hasse gör gitarrsolot. Vi har spelat med Nomads några gånger och fattat tycke för varandra. Jag kände att den här låten skulle passa dem. Den handlar om någon som råkar i klorna på en person som tappat verklighetsförankringen och ägnar sin tid och energi åt att skada och förstöra.
Sista dagarna på året
– Jag satt på konsthallen och drack för en gångs skull en kopp kaffe. Texten tog fem minuter att skriva. Jag minns ingenting av slutet av 2017, de sista månaderna var bara en alkoholdimma. Det kan låta tragiskt, men det var ett sätt för mig att hantera min paranoia, ångest och alla tvivel.
Jag hör vad du säger (men jag håller inte med)
– Den är också egentligen skriven som ett samtal, men det blev inte en duett av det. Två personer som egentligen menar samma sak, men det går inte in. Som att stånga huvudet i väggen.
Noll
– Den handlar om min pappa. Jag har haft återkommande drömmar att jag får träffa honom igen. Texten är skriven efter ett fiktivt samtal med honom idag. Jag hann ju aldrig få en vuxenrelation med honom, men är det någon som skulle kunna ha gett mig råd i vissa situationer idag så är det pappa. Låten innehåller en rad där han säger ”Niklas, hör på mig, gör vad du vill men ångra aldrig dig”. I det ligger återigen att man kan ta fel beslut men man får ta ansvar och konsekvens av sitt egna agerande. Låten är egentligen några år gammal, men vi fick inte rätt på den då.
Du gav mig ingenting
– Jag försöker till varje skiva skriva någon låt som Jenny kan göra till sin egen. Det är intressant att försöka skriva en låt ur någon annans perspektiv. Hon hade nog kunnat skriva denna själv. Hon sjunger fantastiskt här, hon låter riktigt förbannad och det är underbart.
Bränner min ring ditt finger?
– Titeln är snodd från Buddy Miller (”Does My Ring Burn Your Finger”), en av mina favoritcountryartister. Den är också en låt om uppbrottet. Det är nog den enda texten på skivan med lite humor. Musikaliskt blev den mer av en jättespeedad poplåt än vad som var tänkt från början.
Att jag aldrig lär mig
– Pianot är väldigt distinkt i denna. Jag hade hällt i Peter (Svensson, klaviatur) en flaska vin på 35 minuter precis innan han skulle spela in, så han minns inte inspelningen alls. Vi har fått klippa lite för han slant en del på tangenterna men det blev väldigt bra till slut. En ganska rak boogie-låt var tanken. Textmässigt är den också kopplad till ens vedermödor och misstag som man gjort. Och i mitt fall inte lärt sig så mycket av.
Har nån sett min älskling?
– När jag skrev texten formulerade jag det i frågor och tankar som jag inte vågade uttrycka innan separationen. Refrängen är tänkt att handla om att vad fort allt gick, att plötsligt vakna och undra hur jag hamnade ensam i en etta på Ystadgatan. Dennis spelar moog-synth och Jenny sjunger väldigt bra här. Det krävde lite jobb att få ihop arrangemanget, men det blev lite disco/Blondie av det till slut.
Låt mig va
– Jag har en sida som är asocial men den krockar med en annan sida som är väldigt social. Men oftast är jag mest bekväm när jag är själv. Kanske är låten bara ytterligare ett uttryck för mina neuroser och paranoia, vad vet jag? Det är faktiskt en gammal låt, men temat passar bra för en tid då jag inte var helt nöjd med hur saker utvecklade sig.
Så som jag lever
– Musikaliskt en fortsättning på titelspåret och något av en sammanfattning av hela skivan. En slags kärlekslåt, den är skriven i tredje person om ett par som träffas men som av olika orsaker inte kan inleda en relation. Sen är tanken att huvudkaraktären i låten flera år senare gör ett nytt försök men det går ändå inte riktigt. Texten ”så som jag lever, så lär jag dö” är tänkt att illustrera ensamhet.
Du går aldrig ensam släpps på Beluga Records 1 januari. Releasefest på Folk å Rock i Malmö 26 januari.
