Kaelan Mikla. Foto: Niklas Gustavsson/Rockfoto
Återigen har tiden kommit att summera vad du inte bör missa om du gillar retrofuturism och mörkerromantik. HYMNs Anton Lindskog guidar dig genom synth-, goth-, industri- och contemporary wave-året 2018.
Otroligt mycket har hänt inom postpunken under 2010-talet. Frågan är dock om något år överträffar 2018 vad gäller antalet starka fullängdsdebuter inom den mörka, gotiska sfären. I år har jag fastnat lite mer för Bragolin, Actors, Traitrs, Delphine Coma och Creux Lies.
Det debutalbum som lämnat störst intryck på mig är dock Whispering Sons Image. Med sitt råare anslag har den belgiska kvintetten skapat ett lika ogenomträngligt becksvart som skört, fascinerande och vackert album.
Även Kælan Miklas Nótt efter Nótt finns bland mina 2018-favoriter. Den unga isländska trion har tagit flera stora kliv framåt både som låtskrivare och gotiska stämningsskapare. Lebanon Hanover uppnådde en liknande underjordisk kultstatus för några år sedan och gav i år gav ut snygga darkwavealbumet Let Them Be Alien. I samma musikaliska sfär rör sig Ash Code och Geometric Visions som båda har levererat sina hittills starkaste album. På tal om tidigare nämnda Lebanon Hanover, gav duons ena halva William Maybelline oss den mycket egensinniga, gotiska industri-urladdningen The Ultimate Climax med soloprojektet Qual.
Synthwave, subgenren som frossar ohämmat i såväl ljud som estetik från 80-talets klyschigaste filmer och TV-spel, fortsätter att växa. Franska synthwavegiganten Carpenter Brut gav i vintras ut Leather Teeth och gästade Skandinavien. I mars 2019 får Sverige sin första synthwave-festival när konceptet Retro Future Festival gör ett nedslag i Malmö. Bland de bokade akterna hittar vi bland annat brittiska NINA som har gett oss Sleepwalking. Ett starkt album som egentligen har mer gemensamt med den varma och sentimentala, 80-talsdyrkande synthpop som under året annars har bemästrats av nordamerikaner som The Rain Within och Trans Atlantic Crush.
Witch House lever vidare under medieradarn och har tagit flera intressanta riktningar. Mexikanska Ritualz befinner sig i närheten av rätt så ”vanlig” electro-industrial på mycket lyckade Doom. Svenska V>lh>ll tar sin helt egna hybrid av folklore och mörk electro ett steg vidare på Grimoire.
Distel imponerade stort med sitt högst egna, minimala, noise-orienterade sound på debutalbumet Wapens. Själv kallar han det för ”ultra/angst pop”. Något mer vilsam för öronen – men minst lika originell – är Piggy Black Cross debut-ep Always Just Out of R.E.A.C.H. (Robotic Eclosion After Coming Hylozoic). Duon utgörs av ingen mindre än Kayo Dot-frontmannen Toby Driver och flickvännen Bridget Bellavia som bidrar med viagra canada sång över suggestiva, IDM-färgade ljudkulisser. Annars har årets släpp med albumdebuterande electro-goth-drottningarna Vore Aurora och New Haunts – och de gamla darkwave-trotjänarna Lycia och Black Tape For A Blue Girl streamats flitigt när jag varit i behov av något lugnande.
Strvngers tillför en klädsam, skitig tyngd till sin emotionella electrorock på årets Amor/Noir. The Black Queen ger oss ännu mer snygg, stilmedveten (och lätt 90-tals-r’n’b-influerad) synthpop på Infinity Games. Från Los Angeles kommer även The Soft Moon som har tagit en mer industriell (och självexcorsistisk) riktning och levererat sitt starkaste album Criminal. Det är även nuvarande hemstaden för Chris Corner som, tvärt emot, tagit en ljusare riktning med IAMX på Alive In New Light.
Tjugoårsjubilerande Adult. har inte tappat något av sin konstnärliga coolhet på This Behavior. Även, någon generation yngre, TWINS, Buzz Kull och Wire Spine är väl hemmastadda i kombinationen av electropunk, DIY-attityd och gotisk svärta. Marie Davidson har gjort ett snyggt stämningsfullt darkwave-album med Essaie Pas. Och fick ett välförtjänt genombrott under eget namn med den fascinerande kombinationen av stökiga synthar, dansanta beats, politik och arty humor på Working Class Woman.
Även när det gäller svårare tongångar ligger Nordamerika i täten. Chicagoduon HIDE står, med sitt debutalbum Castration Anxiety, för en av mina 2018-favoriter med sin kompromisslösa blandning av otyglad industriell aggressivitet och konstnärliga ambitioner. Lana Del Rabies är inte bara ett fantastiskt artistnamn utan också en av årets mest spännande fullängdsdebutanter inom den oljudstinna sfären. Och maskiningenjören Tristan Shone gav oss ännu en mycket välgjord oljudsexcess, med sitt femte Author & Punisher-album Beastland.
Med ep:n Bad Witch har nordamerikanska industrirockens ”posterboy” Trent Reznor, levererat sitt starkaste Nine Inch Nails-släpp sedan storhetstiden. Även hans tidigare mentor och (och knarkkompis) Al Jourgensen gjorde en rejäl uppryckning efter ett antal minst sagt ljumma Ministry-släpp med anti-Trump-manifestet AmeriKKKAnt. Kanske är det så enkelt att krävs det konservativa krafter i Vita Huset för att inspirera ”Uncle Al” att skapa minnesvärd musik? Likväl utklassas han i år av sin tidigare bandkollega Paul Barkers ångvältstunga soloprojekt Lead Into Gold.
Jag har följt coldwavedrottningen Zanias och de olika band hon spelat med sedan början av decenniet. Into the All är det mest experimentella hon hittills har gjort, där influenserna från såväl ambient som Dead Can Dance, lyser allt starkare igenom. Nämnda etheral wave-legenderna Dead Can Dance gav oss i år det fascinerande temaalbumet Dionysus. Och amerikanska Indradevi gav ut sitt högst egensinniga debutalbum, influerat till lika delar av synthpop och electro som kambodjansk 70-talspop och gamelanmusik. Själva har de myntat termen ”Khmer Gamelan Goth Rave”.
På hemmaplan gjorde Red Mecca en mycket värdig avslutning med avhoppade sångerskan Frida Madeleine på I See Darkness In You – och pekade ut en intressant väg framåt med singeln ”A Spectrum of Black Lights”. Henric de la Cour gav ut sitt hittills bästa och mest storslagna soloalbum Gimme Daggers. Johan Baeckström visade återigen att han förtjänar epitetet ”Sveriges Vince Clarke” på Utopia. Ashbury Heights gick mot ett mer dansorienterat sound på bitvis riktigt starka The Victorian Wallflowers. Och alltid lika oförutsägbara Vanligt Folk fascinerade och förbryllade som vanligt medan Alvar gav sitt snygga oljudskollage den poetiska titeln I Sew A Blanket Of All The Broken Clouds.
Två svenska släpp har dock gjort lite större intryck på mig i år. Främst White Birches When The Streets Call. Ett suggestivt och välgjort darkwavealbum präglat av den rådande politiska utvecklingen och det hårdnande samhällsklimatet. Men även Roya, vars debutalbum Hive bjuder på en snygg kombination av stilren minimal wave och gotiskt stämningsbyggande.
Donald Trump och de politiska högervindar som blåst genom Europa har fått en del, tidigare helt opolitiska, artister att ta ställning. Österrikiska gothbandet Whispers in the Shadow anammade ett tyngre sound och slängde de ockulta referenserna åt sidan på The Urgency of Now. Ett album som, om man får tro dem själv, inte hade kunnat bli till vid något annat tillfälle i mänsklighetens historia. Även svenska The Exploding Boy blickar mer mot världen (och eländet) runt omkring oss på Alarms, en storslagen uppvisning i arenaanpassad depprock.
Lyssna på allt (och mycket mer) i vår omfattande playlist Goth och blandat 2018:
Inför 2019 ser jag bland annat fram emot nya släpp med Kanga, Youth Code, Boy Harsher, Front Line Assembly, The Foreign Resort och Hante. Jag är mycket nyfiken på Kælan Mikla-medlemmen Sólveig Matthildurs kommande soloalbum Constantly In Love. Och lite på vad världens rikaste penntroll kommer att leverera när The Cure släpper sitt första nya album på elva år.
Och såklart längtar jag efter att ta del av fler evenemang med alla de fantastiska arrangörer som har gett oss en så vital livescen för ”ljusskygg” musik i Sverige: Kalabalik på Tyrolen (där flera artister som nämns i den här texten har gjort sina första Sverigespelningar!), Subkultfestivalen, Klubb Död, Neostalgia med flera. Vi ses 2019!
