Årets bästa album 2018: plats 60-31

Vi fortsätter att sammanfatta 2018. Idag presenterar vi första delen av vår lista över årets 60 bästa album. Här är plats 60 – 31 enligt HYMNs skribenter.

60. Behemoth — I Loved You at Your Darkest

Efter 25 års tjänstgöring och elva album låter Behemoth mer levande än någonsin tidigare. Den förfinade svartmetallen på den hyllade föregångaren, The Satanist, är här kryddad med barnkörer och melankoliska midtempopartier. Att bandet nu turnerar med både At The Gates och Wolves In The Throne Room ger en fingervisning om black metal-giganternas musikaliska breddning.


59. Donny Benét – The Don

Åttiotalet må vara över men musiken lever kvar i form av den australienska italodisco-prinsen Donny Benet. Med ett strålande läppskägg och rosa kavaj har han blivit kallad Australiens nya kung av yachtrock.  Hans debutalbum The Don är vad som kommer att bli en modern italodiscoklassiker, med låtar som ”Santorini”, ”Working Out” och ”Konichiwa” finns ingen återvändo, åttiotalet är tillbaka!


58. Various Artists – Black Panther: Original Motion Picture Score

Kendrick Lamar, The Weekend, SZA, Anderson .Paak, Vince Staples, James Blake – listan på artisterna som glänser på det spektakulära soundtracket till blockbusterfilmen Black Panther är lång. Att de kvinnliga artisterna i stort sett lyser med sin frånvaro, med tanke på de många starka kvinnliga karaktärerna i filmen, lämnar vi till vårt universums många mysterier. I princip vilken som helst av alla hypersnyggt välproducerade låtar på albumet manar till att frenetiskt börja studsa upp och ner alternativt att luta sig tillbaka i det mjukaste soffhörn man hittar och njutningsfullt höja volymen tills öronen domnar.


57. Ruby Boots – Don’t Talk About It

När genren country nämns brukar associationerna dra mot USA. Men i detta fall är det helt fel. Ruby Boots är från Australien. Hennes andra platta, Don’t Talk About It, visar med både kraft och finess att Australien inte bara är AC/DC – utan även lysande countrymusik.


56. Gwenno – Le Kov

Det corniska språket anses numera vara utdött. Men det verkar vara lite av en överdrift. Gwenno växte upp med corniska, walesiska och engelska som modersmål, och den senaste skivan ägnas helt åt det mest obskyra av de tre. Föga förvånande förstår man inte ett ord av vad hon sjunger, men man har inga problem med att följa med i det musikaliska landskapet som målas upp inför ens inre blick.


55. Von K – Vi gör stan

Punktrion Von Ks 15 minuter korta album Vi gör stan behandlar allt från bostadspolitik, sexualitet och industrietableringar. Snabb punk med texter ingen kan leverera med samma självklarhet som Von K. Roligt, smart och riktigt bra.


54. Various Artists – Studio Barnhus, vol 1

Skivbolaget och producenttrion Studio Barnhus bestående av Axel Boman, Kornél Kovács och Petter Nordkvist har skapat ett unikt samlingsverk tillsammans med gamla, nya och världskända artister. Med på albumet finns bland annat P3-guldnominerade Bella Boo och Off the Meds, DJ Koze, Adrian Lux, John Talabot m.fl. En samling välkomponerad, förstklassig house som kommer att skrivas in i svensk househistoria.


53. Vanhelgd – Deimos Sanktuarium

Redan i anslaget, de första dånande sekunderna av ”A Plea For Divine Necromancy” så förstår du att Deimos Sanktuarium är något alldeles speciellt. Endast ett fåtal, kanske ingen, metalskiva de senaste åren har lyckats få till en så kraftfull och perfekt produktion till en sådan samling urstarka låtar.


52. Hop Along – Bark Your Head Off, Dog

Klassisk indierock som gör att allt annat i samma genre känns lite mindre bra. Frances Quinlan sång sticker ut och drabbar direkt – texterna likaså. Bark Your Head Off, Dog är ett vackert och välarbetat album som alla borde lyssna på.


51. Björns vänner – Smyger i skuggorna

Redan med Ni har stulit våra drömmar (2014) visade Björns vänner att deras comeback inte handlade om nostalgi utan att de var bättre än någonsin. Smyger i skuggorna förfinar detta uttryck ytterligare. Richard Schickes unika textskrivning träffar rätt rakt igenom och låtarna går som vanligt inte att tröttna på.


50. Young Fathers – Cocoa Sugar

Cocoa Sugar är inte helt lätt att definiera genremässigt. Även om Edinburgh-trion förenades genom hiphopen har de ända sedan starten utmanat genren och gått ett steg längre. Det tredje albumet kan vara deras mest lättillgängliga, vilket inte gör det mindre ambitiöst eller uppfinningsrikt. Samspelet mellan medlemmarna skapar en av årets mest intressanta musikaliska hybrider, vare sig vi kallar det rap, dub, pop eller allt på en och samma gång.


49. Echo Ladies – Pink Noise

Djupt förankrad i 80-talets shoegaze är Pink Noise en självklar uppföljare till förra årets debut-EP. Med effektpedaler i ena handen och ångest i den andra skapar Malmötrion ett gediget sound som är lika delar bullrigt och meditativt. Åtta spår utgör den perfekta längden som räcker för att känna av stämningen och försjunka i det drömska landskapet.


48. Kids See Ghosts — Kids See Ghosts

Under Kanye Wests Wyoming sessions producerade han fem album på lika många veckor. På Kids See Ghosts sammanstrålar Kanye och Kid Cudi i sju psykedeliska spår där de båda artisterna lockar fram det bästa hos varandra. Årets febrigaste hiphopsläpp.


47. Viagra Boys – Street Worms

Tänk dig att saxofonen i The Stooges har ett utomäktenskapligt samlag med Joy Division, för att sedan adoptera bort bastarden till tyska krautrockare. Någonstans i tonåren dör de tyska krautrockarna och barnet blir omhändertaget av Sleaford Mods. Viagra Boys efterlängtade debutalbum är precis så bångstyrigt, skitigt och dystopiskt som vi hoppades på efter två fantastiska EP:s.


46. Ty Segall – Freedom’s Goblin

Ty Segall har under 2018 släppt fler skivor än de flesta hinner med under en hel karriär, men det är denna soloskiva från början av året som fått mest uppmärksamhet. Ljudbilden är varierad, genomarbetad och väl avvägd mellan det fuzziga och lugna. De som gillar rock ’n’ roll har mycket att hämta och de som längtat efter en galet svängig cover på Hot Chocolates disco-klassiker ”Every 1’s A Winner” har fått sin önskan uppfylld. Segalls version slår till och med originalet från 1978.


45. The Internet – Hive Mind

Odd Future-avknoppningen The Internet har på sitt fjärde album Hive Mind lyckats med bedriften att skapa en av årets bästa R&B-skivor. Det är medryckande, funkigt och polerat. Musiken har ena foten i 70-talet, medan andra foten står stadigt i den moderna topplistemusiken.


44. Spice Boys – Glade

Umeåbandets debutalbum stavas berusning, frenesi och rastlöshet. Under de 40 minuter som följer dras vi med i en våldsam känslovirvel till en ljudbild fullproppad med skrammel och reverb. Glade är en revolt i sin äkta form; den förvånar, fängslar och överväldigar. Att 2018 blev sista året för Spice Boys som band är ingen glad nyhet, men med den här skivan har garagepsychrockarna säkrat sin plats i den lokala musikhistorien.


43. Post Malone – Beerbongs & Bentleys

Hatad av i princip varje recensent i vårt avlånga land. De har ju inte fattat nånting. Post Malones uppföljare radade upp placeringar på mest lyssnade-listan på Spotify, och det med all rätta.


42. Colin Stetson – Hereditary

Saxofonisten Colin Stetson lämnade turnélivet med Bon Iver och Arcade Fire för att helt satsa på att göra stämningsfulla filmsoundtracks. Hereditary var i år inte bara en av årets bästa filmer, utan resulterade också i årets starkaste soundtrack.


41. John Grant – Love is Magic

Det finns nog ingen bättre än John Grant vad gäller att skapa melankolisk deppig discomusik. Love Is Magic är dansbar depression invävd i synthar. Det är låtar om vardagstristess, allmänt vemod, ilsken besatthet av ett ex, och alla känslor som kärlek medför, som hopp, besvikelse lycka och sorg. John Grant sätter sin ironiska prägel genom hela skivan samtidigt som man känner att det finns ett underliggande allvar. Ett allvar många helst inte vill tänka på.


40. Eminem – Kamikaze

Kamikaze var handen som gav hiphop-världen den svidande örfilen som behövdes. Ingen gick säker, artister i alla genrer blev kritiserade. Så också presidenten, journalister, men speciellt mumblerap-rappare. Eminem överraskade världen genom att röra om i grytan. Reaktionerna blev ungefär samma som hos myror när du sparkar till en myrstack. Vissa blev arga, vissa gav upp på en gång, vissa blev förvirrade. Kamikaze är ett av årets bästa album men framförallt ett av de viktigaste albumen i år.


39. Pale Waves – My Mind Makes Noises

Som från ingenstans debuterade Pale Waves i våras med EP:n All The Things I Never Said och blev med ens världens just nu mest intressanta band. Med någon slags perfekt postpunksymbios mellan Taylor Swift och The Cure fortsatte de på debutalbumet My Mind Makes Noises att leverera popexplosioner som både krossar och läker hjärtan. Varenda låt är en potentiell världshit och de hjärtskärande melodierna limmar perfekt med den lika dansanta som snygga produktionen.


38. Aminé – ONEPOINTFIVE

ONEPOINTFIVE är fyllt till bredden av komiska inslag, smarta och underhållande texter förmedlade med kvickhet och kreativitet. Beatsen – som är välproducerade – känns som en naturlig förlängning av Aminés lite clowniga personlighet och passar perfekt till texterna. Aminé är en ljust lysande fyr i det moderna oftast sorgsna eller opersonliga trap-havet.


37. Whitney Ballen – You Are A Shooting Star, I Am a Sinking Ship

Den Seattle-baserade singer/songrwitern Whitney Ballens röstläge gör att många säkert skulle jämföra henne med Joanna Newsom, men musikaliskt har hon mer gemensamt med Youth Lagoon – och det faktum att Ballen är betydligt mer bekväm med att föra oväsen än Newsom gör att hon känns som allt annat än en blek kopia. Det här är supergulligt, men med en twist.


36. Deafheaven – Ordinary Corrupt Human Love

Ordinary Corrupt Human Love har San Francisco-kvintetten åter hittat tillbaka till postrocken. Och utan att förlora sin metal-udd så har bandet skapat ett hoppfullt, vackert och glimrande album. För det är verkligen ett album. Varenda låt, riff och skrik från George Clarke sitter sömlöst ihop och bildar en häpnadsväckande helhet.


35. I’m Kingfisher – Transit

Sveriges ledande singer-songwriter går från klarhet till klarhet och har nu blivit så etablerad att det känns som att det är han som inspirerar flera av genrens stora, inte tvärtom. Thomas Jonsson är på riktigt en unik artist och efter en briljant albumtrilogi ska det blir intressant att se vad han tar sig för härnäst. Det enda som är säkert är att det kommer att vara alldeles fantastiskt bra.


34. Cut Worms – Hollow Ground

Illustratören och ex-Sueves medlemmen Max Clarke imponerade stort förra året med sin EP Song of the Highest Tower. I år kom första fullängdaren ut på Jagjaguwar och i något mer polerad form står låtarna på Hollow Ground ut som bland den bästa folkpopen som hörts sedan U.N.P.O.C. och Woods allra bästa stunder. Faktum är att medlemmar ur Woods ingår i Clarkes liveband och efter att ha fått uppleva dem i Köpenhamn, kan vi med säkerhet hävda att Cut Worms vaskat fram en av årets största låtskatter.


33. Awolnation – Here Come The Runts

Tycka vad man vill om att ha en record label som också är en energidrycksjätte, men tredje fullängdaren från bandet som gav oss brakhiten “Sail” har definitivt inte fått den uppmärksamhet den förtjänar. Here Come the Runts är en ambitiös historia med 14 spår som måhända spretar lite åt olika håll men tillsammans skapar en energisk helhet med några riktiga guldkorn. Trist är att halvsömniga “Handyman” streamats mer än både titelspåret och pigga “Miracle Man” som vi inte kan få nog av.


32. Kælan Mikla – Nótt eftir Nótt

På sin tredje fullängdare Nótt eftir Nótt har de tre tjejerna i Kælan Mikla tagit flera stora kliv framåt, både som låtskrivare och som gotiska stämningsskapare. Som vi skrev i vår recension: ”Det är musik som omisskännligen har sitt ursprung i en plats där vintrarna är obarmhärtigt mörka och kalla. Där melankoli går hand i hand med extrema väderförhållanden. Där naturen kan döda dig”


31. Seinabo Sey – I’m a Dream

Ett efterlängtat andra album som inte viker undan eller ursäktar sig. Rösten är unik och lyfts fram av spännande produktioner och drabbande texter, som ger oss möjlighet att lära känna Seinabo Sey bättre. Budskapen borrar sig in i lyssnaren för att stanna där, i hjärtat, som en fin gåva att hämta kraft ur. ”I Owe You Nothing” är en av höjdpunkterna.