Hallå där… Nadja Itäsaari!

Foto: Laura Nardelli

Göteborgsbaserade singer/songwritern Nadja Itäsaari är singelaktuell med ”Oak Trust” och idag släpps hennes egengjorda video till spåret. HYMNs Caroline Furness tog ett snack med detta stjärnskott.

Hallå där Nadja Itäsaari! Imorgon släpps din nya singel “Oak Trust”. Vill du berätta något om låten för oss?

– Hej på er! ”Oak Trust” är singeln som också har fått bli arbetsnamnet för mitt kommande album med samma namn. Låten och skivan är inspelad på Spinroad Studios i Lindome och producerad av Pedro Ferreira och mig själv. Varför denna låtens namn fick bli själva albumtiteln berodde på att den behandlar temat mänsklighet och natur. Jag försökte föreställa mig att jag var ett träd som står orörligt rotad i marken och tvingades se allt som mänskligheten gör, det vill säga ett metaforiskt landskap där jag ville undersöka mina egna rötter och mitt egna förhållningssätt till mänsklighet.

”Förorten är för mig en plats som är väldigt nära naturen samtidigt som det är en naturlig del av en stad”

Temat “natur” och “urskog” är återkommande i din musik. Hur ser din relation till naturen ut?

– Min egen relation till naturen rör sig i ett inre och yttre landskap där urskog möter betong. Jag är själv uppvuxen i förorten Angered i Göteborg och bor nu i Biskopsgården. Förorten är för mig en plats som är väldigt nära naturen samtidigt som det är en naturlig del av en stad. I den känner jag mig hemma för att jag har tillgång till många världar samtidigt. Skogen har sedan barnsben varit en viktig plats för mig att hämta kraft och inspiration ifrån.

Du har skapat din musikvideo själv och i det filmade materialet ser vi ett barn. Vem är det? Är det du?

– Det stämmer. Barnet är jag själv. I klippen som visas har min morfar, mormor, mamma och pappa filmat både mig och varandra med mig. Framförallt det bildmaterial med mig som bebis har mamma och pappa filmat, och det är det enda filmmaterialet som finns på dem tillsammans med mig. Det övriga materialet har jag filmat och producerat med min vän och kollega Matti S.Lundmark. Vi jobbade med stopmotionteknik som är en teknik som går ut på att man fotar bildserier istället för att filma i realtid.

– Vi tyckte båda att det var intressant att denna teknik gör att det påminner om Super8:a-filmer som var vanliga på 60-70-talen (och som klippen på mig som barn är filmade i). Sen är det jag själv som har editerat eller klippt filmen i Final Cut X där jag även fått hjälp till att lära mig att självständigt redigera och arbeta i programmet av min kollega och vän Rakan Aksoy som är professionell filmare och redigerare, och som jobbat för bland annat National Geographic.

Du har sagt att det varit viktigt för dig i att ditt visuella språk inte låta dig sexualiseras eller objektifieras. Sex säljer, men att du strävar efter att ses som en konstnär och artist, inget annat. Berätta mer!

– För mig har det varit svårt att hitta en balansgång mellan vad det är jag vill säga som konstnär och det som folk kanske förväntar sig av mig. Jag tror att den här frågeställningen har vuxit fram genom åren mycket för att jag är kvinna och att folk gärna vill objektifiera mig. Objektifiering handlar också om att man vill förenkla och styra sina egna synintryck som människa, vilket jag förstår och respekterar. Dock har jag valt att försöka bli medveten om hur jag delvis upplevs utifrån och vad som är viktigt för mig själv att förmedla med det jag skapar. Genom detta balansgångstänk så är det viktigare för mig att människor ska ha möjlighet att tolka fritt och lägga mer fokus på vad det är jag försöker berätta. Därför har jag i mina senaste videor valt att inte synas själv. Även om jag nu i denna syns som barn då.

Hur tycker du att klimatet är i musiksverige för en kvinnlig singer/songwriter (vs. en manlig)?

– Vi är alla en del av ett klimat där vi tvingas vrida ut och in på oss själva som typ disktrasor, i detta tror jag att vi alla är lika, även i förhållande till att mycket handlar om resurser som inte ges åt alla. Därför har vi alla ett behov av att jobba väldigt hårt för att nå de resultat som krävs så att fler kan se och höra oss, oavsett kön. Däremot som kvinna så känns det som att vi förväntas vara gulliga, men också synas och höras, vara arga och vilja uppnå förändring i ett samhällsklimat eller inom en musikbransch. Det finns tyvärr fortfarande mycket fördomar om oss som behöver raseras.

”Vi är alla en del av ett klimat där vi tvingas vrida ut och in på oss själva som typ disktrasor”

– Vi är alla kompetenta på otroligt olika sätt som kvinnor, män eller HBTQ+-personer, och mycket har förbättrats genom olika samhällsdebatter i vår samtid. Men jag tror att fler undersökningar behöver göras inom olika bransch-element för att nå mer jämlikhet och ett uppvaknande mot just de problem som finns i dagsläget. Detta är ett problem som förstås sträcker sig ut i otroligt många fler områden än jag kan räkna upp i nuläget, men mycket tror jag handlar om att vi tillsammans har behov av att organisera oss och samarbeta för mer jämlikhet, och för att fler skall ha större möjlighet till att synliggöras i dagens musiksverige.