Arkivbild. Foto: Alexander Tlllheden/Rockfoto
Anna von Hausswolffs första av två kvällar på Slaktkyrkan i Stockholm blir en stärkande, närmast religiös upplevelse som påminner både om artistens imponerande särart och om musikens mäktighet i tunga tider, tycker HYMNs utsända Rebecka Ljung.
Kvällen som lutar in över Slaktkyrkans takfönster i Stockholm den 11 december är för blaskig och grådisig. Det stora klimathotet, som får vintern att svettas och planeten att förstöras, bemöts allt för dumt och egoistiskt. Jorden mjölkas vidare på olja och grisarna skärs i bitar, igen. Det är lätt att bli en stenstaty av hopplöshet.
Att fylla på energi för att orka streta vidare – det är fan inte lätt. Ofta förmår jag inte ens klämma fram en klar tanke på vad som hjälper. Men igår kväll kom en påminnelse, redan under de första minutrarna med en av Sveriges finest – Anna von Hausswolff – en så uppenbart strålande unik begåvning att hon i år även sjöng för Nobelbanketten.
Det handlar inte om mellansnacken. Under dem kan hon vara vilken ödmjuk, trevlig person som helst. Hon tackar och är glad, utan krusiduller. Publikens insats är inte så minnesvärd heller. Det är rätt stelt framför scenen. Men när kvällens stjärna öppnar munnen framför mikrofonen, piskar pianot med sina yrande hårtoppar i en headbangning och låt för låt drar in oss i sin mörka magiska ljudvärld, så vet alla i rummet att Anna von Hausswolff är som ingen annan.
På scenen har hon aldrig gjort mig besviken och detta gig blir inget undantag. Sångrösten är överjordiskt klockren konserten igenom. Livebandets gemensamma dån och muller, till en ljussättning som blixtrar vitt, ruskar min kropp rent fysiskt. Musikerna och akustiken i Slaktkyrkan får mig att växla mellan fängslat allvar och ett obehagligt religiöst leende. Ensemblen sprider ett ljus som kommer ridande på en våg av vackert, rensande mörker. Senaste albumet Dead Magic (mars 2018), som visade upp en allt mer personlig och självsäker Anna von Hausswolff, gör sig väldigt bra live uppblandat med andra skatter ur diskografin.
von Hausswolffs bergstarka sång, effektiva skrik och mossbeklädda, sagolika orgeldån påminner mig om styrkan som bor såväl i naturen som i varje kropp. Vi behöver bara ta fram och rikta den. Våga expandera bröstkorgen till bristningsgränsen, utan rädsla.
Att då plötsligt också kunna sjunga lika änglalikt som den drygt trettioåriga kompositören och skivbolagsägaren (av Pomperipossa) från Göteborg, är dock en fantasi som nog bör stanna i duschen.
Anna von Hausswolff på Slaktkyrkan ger en välbehövlig kraftinjektion och bevisar igen att musiken, kulturen och magin som bor däri är det mäktigaste vi har. Näst efter kärleken, såklart. Nu kavlar vi upp och börjar ta hand om det som betyder något, visst?
Bäst: De tajmade men vilda skriken. Sämst: Den stela publiken. Övrigt: Ytterst få artister kidnappar mig till en annan plats som Anna von Hausswolff.
