Organisk helhet när Viagra Boys spelar live ihop

Viagra Boys. Trädgården, Stockholm 2017-08-30. Foto: Alexander Tillheden/Rockfoto.

I kommentarsfältet på Youtube till videon ”Sports” skriver signaturen Philip Sarappo ”Vi måste visa detta först för utomjordingarna när de kommer.” En annan signatur, Karina M. skriver ”Why swedes are so fucking awesome at making music?” Jag håller med Philip, om att detta är material värdigt att visa utomjordingarna när de kommer. Karina M. verkar förtjust i svensk musik överhuvudtaget, vilket är svårare för mig att relatera till. För mig var Viagra Boys första EP Consistency of Energy en sådan källa till glädje just för att det var vad jag saknat i svenskt musikliv. En käftsmäll som kändes på riktigt, ett ”fuck the world” som kändes äkta och inte bara som en trött pose.

Historien om Viagra Boys har beskrivits förut och behöver inte upprepas här, utan den intresserade får söka sig vidare. Ett kort försök till sammanfattning kan lyda: Ett gäng musiker från olika konstellationer (Les Big Byrd och Nitad bland annat) imponeras av den svensk-amerikanske tatueraren Sebastian Murphy när denne sjunger karaokecovers av Mariah Carey på en privatfest. De glada kompisarna förenas sedan i sin förkärlek till dödsknarkarjeans (Adidasbyxor), intag av dödsknark och musik. Det är startskottet för vad som sedan kom att bli en vacker spya bestående av pruttsaxen från The Stooges, gapigheten från Sleaford Mods, långfingret och rossligheten från Lemmy och det monotona kompet från Joy Division. Kryddat med de mest hotfulla elektroniska bitarna från den tyska krautrocken. En häxbrygd som garanterar ett resultat som saknar motstycke i svenskt musikliv.

Väl inne på Nobelberget är luften tjock av rök från maskinerna redan innan spelningen, och när ”Research Chemicals” väl drar igång är det så mycket rök att det tar över en minut innan jag ens lyckas skymta Sebastian Murphy som står och knarkdansar på scenen i bar överkropp. Tänk dig att du tar det oförutsägbara, opålitliga och lätt hotfulla från en ung Iggy Pop och blandar det med det tröttaste djuret i världen, sengångaren. Om du lyckas få en visuell bild av den beskrivningen är det Sebastian Murphy du ser. Han påminner om Iggy Pop, fast i slowmotion. Ungefär som att han pekar fuck you inte bara åt samhället, utan mot upproret också. Inte ens ett uppror är det värt att hetsa upp sig över i Murhys dystopiska världsbild.

Med detta sagt är inte Viagra Boys oinspirerat som liveband. Tvärtom. Det finns inget svenskt band som kan slå dem på fingrarna när det kommer till att framföra musik på en scen i dag. Jag har svårt att komma på någon rockorkester utanför Sveriges gränser som kan bjuda på en liknande uppvisning heller för den delen. Möjligen Sleaford Mods i så fall.

Det är svårt att höra vad Sebastian säger mellan låtarna. Men jag lyckas i alla fall urskilja att han är rörd av mottagandet, samt att han är hemskt förtjust i räkor och att han kan tänka sig att suga kuk för heroin. Huruvida han vill ha både räkor och heroin eller få det serverat var för sig är otydligt.

Desto tydligare är musiken, som pulserar och slingrar sig fram. Repetitivt till påfrestningens gräns, utan att någonsin bli påfrestande. Det är skitigt, fult och elakt som när regnet pissar ner över tjackpundarna på plattan en kall novemberdag. Ändå finns det hela tiden en latent humor som gör mörkret uthärdligt. Det medryckande singelspåret ”Sports” är ett lysande exempel på det. Och Viagra Boys är så mycket mer än sin tatuerade frontman. Det rör sig om ett band som spelar så bra tillsammans att det är svårt att separera musikerna från varandra. Det är inte de olika beståndsdelarna för sig som är intressant här, utan den organiska helhet som skapas när bandet lirar ihop. Att verkligen spela ihop på det sätt som Viagra Boys gör, där hela bandet blir till ett enda instrument. Det är en djävulskt svår konst och det är få som behärskar det, men desto fler som försöker.

 

Arkivbild från 2018-08-30.