”Hundra rockskribenter före mig har inte fel. Avantgardet är Sveriges bästa liveband”

Avantgardet på Linköping Konsert & Kongress, 2018-11-09. Foto: Daniel Melin/Rockfoto.

Det finns många saker man kan göra en lördagkväll.

Man kan kolla på repriser av Idol. Man kan göra en köttfärssås. Man kan spela Fifa. Man kan gå och bowla. Eller så kan man gå och se Avantgardet.

Det är svårt att skriva om rockmusik utan att man låter som en fotbollssupporter. Men kanske måste det inte vara något fel heller. Kanske är kärleken, den okonstlade, osjälviska kärleken, i att mötas i någonting annat, stor nog för att göra det helt okej att man låter som ett uppjagat Bajen-fan.

För hundra rockskribenter före mig har inte fel. Avantgardet är Sveriges bästa liveband.

På skiva är Avantgardet skränig rock på småländska om att överkomma missbruk, om fläckar som aldrig går bort, om alla ensamma och skitiga och ledsna och att bli sviken, alltid, alltid, alltid sviken. Av politiker. Av socialtjänsten. Av arbetsförmedlingen. Av sig själv.

Live är Avantgardet en blandning av det roligaste man kan ha nykter och en sorts gruppterapi. Rasmus Arvidsson rör sig som en rockdiva, men är bara en förälskad småstadskille som inte vill något annat än att få upp hela rummet på scen. Inget annat band lyckas så bra med att sudda ut gränsen mellan publik och artist.

Refrängerna bärs inte av bandet utan av oss. Ofta pågår de så länge att bandet håller på att gå av. Musikerna spelar sig till bristningsgränsen och det Arvidsson kallar för treackordsboogie är rock ’n roll skriven alltid med publiken i åtanke.

Musik har väl egentligen i grund och botten alltid handlat om att mötas, oavsett om det är via hörlurar eller en förstärkare. Vi går in i något, och kommer ut lite bredare, lite större, lite mer fyllda.

Avantgardet jobbar i två timmar med att få oss att brista. Det är så livemusik borde upplevas. Man blir fotbollskrönikör vare sig man vill eller inte. En ofrivillig Erik Niva. En Bajen-pappa som aldrig någonsin varit så glad som just där och då.

Min konsertkompis som aldrig hört talas om bandet vänder sig om och ler med hela ansiktet, säger ”Det här var nog det bästa jag sett”. Jag nickar. Framför oss kramas ett helt gäng med tårar i blicken och röda ansikten.

Kanske kommer jag inte känna så imorgon när ruset lagt sig. Men vilket som, får kvällen på Katalin i Uppsala alla andra spelningar att kännas som ett framträdande på blockflöjt på den lokala musikskolan.