Imorgon inleds klubb och konferens-festivalen Viva Sounds i Göteborg och på HYMNs egen scen hittas indiebandet Beverly Kills – vid 23-tiden går kvartetten upp på Hängmattans scen. Det blir med andra ord shoegaze, skimrande melodier och melodramatisk sång för hela slanten. Och alldeles nyligen släpptes gruppens tredje singel ”Dreamless”.
Högaktuella Beverly Kills – ett bandnamn som för tankarna till Ariel Pink-spåret med samma namn – debuterade i somras med låten ”Fourteen” och senare under hösten anlände uppföljaren ”Melodrama”. Tredje singeln ”Dreamless” är en stark poplåt, präglad av drömska tongångar och de som redan fastnat för bandets musik kommer att känna igen sig.
John Jonsén, som är bandets gitarrist, meddelar via sms att de sitter längst in på Oceanen. Jag tänker att det ligger i alternativ-bandens natur att placera sig längst in i lokalen, ungefär som att alla kreddiga kids under skoltiden satte sig längst bak i bussen. Borde jag vara nervös? Bestämmer mig för att beställa en öl.
Oceanen är en lokal där de flesta inom Göteborgs musikscen spelat åtminstone en gång och lokalens placering på Stigbergstorget, i närheten av den klassiska skivbutiken Bengans, ger de rätta förutsättningarna för att locka stadens musikintresserade invånare. Beverly Kills är inget undantag och undertecknad har själv upplevt medlemmarna live, vilket gav mersmak och sedan denna spelning i oktober förra året har bandet prytt ett stort antal klubbaffischer runt omkring i landet. Senast i Uddevalla. Medlemmarna påpekar dock att det har hänt en hel del sedan dess.
Det är relativt mycket folk på Oceanen, men det är sällan svårt att urskilja ett band i en större samling (ett tränat intervjuöga har lärt sig att urskilja vissa tecken). Jag går fram och det visar sig att medlemmarna – Alma Westerlund på sång och synth, gitarristen John Jonsén, basisten Viggo Mattsson och trummisen Hampus Höggren – är på ett strålande humör.
– Vi hade vårt första rep för ungefär ett år sen på min födelsedag, inleder Alma.
– April 2017, inflikar John.
– Jag fyllde 20, säger Alma.
– Det blir alltså 1,5 år sen, fastställer John.
Efter denna korta, men innehållsrika presentation, visar det sig att bandet är relativt nystartat. John, Viggo och Hampus har dock spelat tillsammans i åtta år och de lärde känna varandra i Örebro. John flyttade hit 2014 och sedan har medlemmarna kommit en efter en. Alma härstammar från Umeå och spelade tidigare i bandet Avec Luna.
Beverly Kills är med andra ord ett nytt band bestående av erfarna musiker. Hampus berättar att de spelade hårdare och snabbare innan. Det betyder emellertid inte att de kände sig hemma i hardcore-svängen.
– Jag har alltid känt mig mesig, säger John.
– Vi har alltid varit bland de mesigaste banden på lineupen, skrattar Hampus.
”Jag tror att jag anpassade mig till hardcore-scenen för att ingen annan scen ville ha mig”
– Jag tror att jag anpassade mig till hardcore-scenen för att ingen annan scen ville ha mig… Fast jag har ändå alltid försökt göra min postpunk-poppiga musik lite hårdare.
– Detta var länge sen. Vi började spela när vi var typ 16, minns Viggo. Tonårsångesten skulle ut.
De som har koll på sitt Umeå vet att Avec Luna fick mycket uppmärksamhet för ett par år sedan och de spelade bland annat på Umeå Open 2016. Nu är dock bandet ett avslutat kapitel.
Hur är Umeå-scenen? Utifrån är det lätt att romantisera vad som händer i denna stad.
– Umeå-scenen är värd att romantisera, svarar Alma. Det måste jag säga. Att börja spela som nytt band i Umeå är inget annat än stor lycka. Det fanns en väldigt uppbackande DIY-scen och ett stort kulturellt engagemang. Bra band och bra människor.
Vi kommer in på Göteborgs-scenen och de som följt de senaste årens diskussioner vet att det finns mycket att önska. Det gäller allt från möjligheten för svartklubbar att överleva till möjligheten att få en replokal. Sistnämnda problematik har medlemmarna fått erfara, men de har ändå en positiv inställning.
– Det blir lite vad man gör det till också, förklarar Viggo.
– Vi hade releasefest på Gårda för vår förra singeln ”Melodrama” och då gjorde vi allt från scratch, säger John.
”Det tänket sitter kvar och bokar ingen oss, så får vi göra det själva”
– Vi har ju våra rötter i DIY-scenen, poängterar Viggo. Det tänket sitter kvar och bokar ingen oss, så får vi göra det själva.
Medlemmarna har inget emot att kämpa för att nå sina mål och John framhäver att det finns så mycket glädje i de här eventen som skapas utifrån små eller obefintliga medel.
– I samband med ”Melodrama”-releasen gjorde vi tacos till banden som vi spelade med, säger John och berättar vidare hur nöjda alla blev.
John är dock lika snabb med att framhäva DIY-scenens baksida. Han berättar om ett DJ-bord som han fick bära från Stigbergstorget till Gårda och att det nästan knäckte honom. Övriga medlemmar intygar att han talar sanning.
– Även om det kan vara jobbigt, ingen av oss har exempelvis körkort, så är det värt att göra det mesta själv, fastslår John.
– Det finns en charm i att göra sin egen grej, säger Alma. Det har öppnat upp så många dörrar och vi har lärt känna så många nya människor.
– Förra spelningen i Uddevalla fick vi för att någon i publiken gillade releasespelningen och då glömmer man bort att det blir mycket jobb, säger Viggo.
– Vi gör det själva för att vi måste, säger John. Men vi hade gärna fått hjälp med vissa grejer. Tänker främst på PR-delen. Om någon annan vill sköta vår PR, så snälla!
Kan ni beskriva scen-bandet Beverly Kills?
– En svår fråga att svara på, replikerar Viggo.
Vad har andra skrivit?
– Det kan variera väldigt mycket, fortsätter Viggo. Det känns som att folk ser helt olika saker.
– Jag tror att det beror på vilka instrument som åskådarna fokusera på, funderar John. Elias Mahfoud [Chez Ali] sa till mig att han aldrig hade sett någon, än han själv, röra sig så mycket på en scen. Han var så fascinerad över det. Jag kan inte stå still, det funkar bara inte.
– Jag är raka motsatsen, inflikar Alma. Jag börjar bli bättre.
– Det är ju kul med spelningar, skrattar Viggo. Det är kul att röra sig till musik liksom, det sitter ju i reptilhjärnan.
– Det är många som säger att vi är bra och ett stort antal kommer fram och säger att vår trummis är fan sjuk i huvudet, berättar John.
– Jag vet inte var de får det ifrån, replikerar Hampus, vars personlighet ger ett minst sagt lugnt intryck.
– Från trummandet kanske, ler Viggo.
– Det är alltså folks generella uppfattning om oss, säger John med glimten i ögat.
”Aldrig tidigare har så många främlingar kommit fram och sagt att vi är grymma”
Är publiken bra på att visa sin uppskattning?
– Absolut, säger Hampus och får medhåll av övriga medlemmar. Aldrig tidigare har så många främlingar kommit fram och sagt att vi är grymma. Tidigare har det mest varit kompisar. Nu är det människor som aldrig hört talas om oss innan.
Hur har ni arbetat med singelsläppen? Har releaseordningen varit skrivet i sten?
– Både och, säger Viggo.
– ”Fourteen” spelade vi in för jättelänge sen, påpekar John.
– Den är från förra hösten, säger Alma. Det var ganska impulsivt att vi valde just den låten. Från början var tanken att släppa ett slags EP-paket, men ju mer distans vi fått till musiken så känns det kanske inte som de hänger ihop lika mycket som vi tyckte från början.
– Vi hade så många låtar mastrade och vi tänkte ”att nu kan vi inte sitta på dessa längre”… Speciellt ”Fourteen” som kändes väldigt gammal.
John fortsätter:
– Sen har vi planerat ganska noga efter att ”Fourteen” släpptes. Nu ska ingen någonsin få tröttna på oss, nu ska folk få höra oss i ett år, skrattar John. Ingen ska någonsin glömma bort oss.
Samtliga singlar har bandet släppt på egen hand, men de är inspelade i omtalade Welfare Sounds-studion. De kontaktade även Göteborgsetiketten Luxury, men grundaren Rasmus Hansén meddelade att det inte fanns någon tid att ge ut nya skivor just nu.
– Det hade varit kul att ge ut på Luxury, men samtidigt hade vi blivit ihopklumpade med en massa band som vi inte vill klumpas ihop med, förklarar John.
Medlemmarna är även på det klara med att de är alldeles för rastlösa för att vänta på att ett bolag ska bestämma sig. De vill göra musik i sin egen takt och släppa låtarna när det passar dem.
Berätta om era influenser. Jag antar att Göteborgssoundet är ganska intetsägande att sammankopplas med.
– Jag letar inte så mycket influenser från andra band till det här projektet, säger Hampus.
– Jag känner på samma sätt, förklarar John. Jag gillar stora fylliga ackord.
Det blir en diskussion om emo och att genren blivit ett modeord. På Beverly Kills egen Facebook går det att läsa arenaemo.
– Det är dags att ta tillbaka emon, säger John.
– Jag har aldrig lyssnat på emo, kontrar Alma.
– Det har du ju, insisterar John. Typ Sunny Day Real Estate!
Alma skakar på huvudet.
– Jag har lyssnat mycket på emo, säger Hampus.
– Vi har väl på något sätt växt upp med sån musik, säger John. Det är inget aktivt val att nu ska vi köra emo, men det ligger i ryggmärgen.
– American Fotboll-plattan gick på repeat under hela gymnasiet, konstaterar Viggo.
Vad har ni att säga om nya singeln ”Dreamless”?
– Från början var det som sagt tänkt att låtarna som vi ska släppa eller har släppt skulle bli en EP. Och vi tänkte ”fan, vi behöver en låt till som knyter ihop säcken”, minns John.
– Jag har inga tydliga minnesbilder av skrivprocessen, inflikar Alma.
– Jag minns! Jag hade en melodi som var ganska gammal och det ville jag göra något mer av. Det var världens klyschigaste ackord, men ändå bra. Alma skrev en synthslinga. Vi ville ha en lättillgänglig indielåt.
– Jo, den är väldigt poppig, påpekar Viggo.
– Det är nog vår poppigaste låt, säger Alma.
– Huvudpoängen var att den skulle vara kort. Nu är den strax över 3 minuter och längre fick den inte bli, säger John.
– Nu minns jag verkligen stressen över att jag inte hade skrivit någon text till låten innan vi skulle spela in den, skrattar Alma.
– Ja, vi skrev texten strax innan, säger Viggo. Det är nog min favoritlåt av de vi spelat in.
”Det blev hux flux på ett bra sätt”
– Det blev hux flux på ett bra sätt, konstaterar Alma.
Är de som lyssnar på musiken i er generation eller äldre?
– De är nog äldre, säger Alma. Det är min generella tanke i alla fall, åtminstone när det gäller medelåldern på spelningarna.
– Många hör 90-tal i vårt sound. Vi försöker få till ett 2007-sound, förklarar Viggo.
Med ”Dreamless” ute på marknaden förklarar medlemmarna att de planerar att släppa helt nya låtar i vår. De har nämligen inte haft tid att spela in förrän nu.
Och nu är det dags för Viva Sounds.
– Vi har gjort ett zine som vi ska sälja på Viva, säger John när stundande festival kommer på tal. Det är 12 sidor av våra framgångar hittills som band.
– Lite skryt, men vi knyter ihop säcken med singlarna, förklarar Alma. Det kändes så enkelt när jag fick idén, men tanken har följt mig som en osalig ande genom hela hösten.
– Vi har använt lite av Viggos sketcher och jag har suttit med photoshop. Det är bland annat bilder från förra releasefesten, låttexterna. Det är lite smått och gott. Det är ju ett självförverkligande utan dess like att ha den här produkten klar i sin hand. Det ger ju ännu mer incitament att sälja den här skiten, skrattar John. Det trycker lite i hjärtat att exempelvis sälja en tygkasse för 60 papp, när jag vet att min möda varit värt så mycket mer. Men det går ju inte att sälja en kasse för mer pengar.
Vad har ni för mål inför 2019?
– Mitt absoluta mål 2019 är att spela utomlands, säger John.
– Jag vill till Köpenhamn, avslutar Alma.
