Kalle Berg: En vacker dag kommer jag älska också den här låten

Håkan Hellström spelar på Brunnsparken, Örebro 2017-07-07. Foto. Fredrik Nystedt/Rockfoto.

Hur det än är, vad som än händer, kommer kärleken till Håkan Hellströms musik alltid att bestå, konstaterar Kalle Berg.

Jag är på jobbet när sms:et kommer från min fru. ”Har du sett detta!?” följt av några ytterligare utropstecken och sedan en skärmdump från Håkan Hellströms Facebooksida. Nej, svarar jag bittert, med handen i fickan fast jag bryr mig. Efter att ha läst Jaron Laniers Tio skäl att genast radera dina sociala medier vet jag ingenting om Hellströms nya singelsläpp. Ingenting om utvecklingen i resten av musiksverige heller, för den delen. Dessutom missar jag alltid AW-kvällarna på jobbet – men det är snarare en välsignelse.

”Den släpps vid midnatt” hetsar min fru vidare per sms. ”Vi får stanna uppe, orkar vi?” och jag svarar snabbt att vi kan lyssna imorgon bitti, ”vi är ju inga Håkan-fjortisar längre”. Direkt efteråt kommer ett nytt sms från min fru, i versaler: ”MAN KAN REDAN HÖRA DEN!”. ”Va!?”, skriver jag kränkt tillbaka, där jag sitter i mitt sterila kontorslandskap och lyssnar på smattret från tusen datorer. Ska vi inte lyssna ihop?

Det känns plötsligt som ett fruktansvärt övertramp att min fru ska sitta och lyssna på en ny Hellströmsingel utan mig. När förra skivan, Du gamla du fria, släpptes lyssnade vi noggrant igenom den tillsammans i soffan, innan vi gick till arbetet. Vi kom överens om att vi gillade ”I sprickorna kommer ljuset in”, men att någonting hade hänt med texterna. Borta var streetkänslan, rännstenen och de ständiga referenserna till Göteborgs mer ljusskygga element. In istället med fjösiga svärmerier kring gamla dammiga berättelser, tyskt romantiska reseskildringar – och rena hallucinationer. Ämnen som Håkan visserligen besjöng redan 2005, på Ett kolikbarns bekännelser – men nu tonsatt med stråkar istället för felstämd gitarr. Något hade hänt. Håkan Hellström hade verkligen blivit äldre.

Kanske var stunden i soffan vårt allra sista pretentiösa Håkan-moment, tänker jag nu, när jag läser i nån kvällstidning att ett nytt album ska släppas i december. Men jag lyckas övertala min fru att låta bli singeln, och nästa morgon ligger vi kvar i sängen och lyssnar på ”Vänta tills våren” som två Håkan-fjortisar. Våra meningar är, som alltid, delade. ”Den låter som gamla Håkan” menar min älskade. ”Nej”, säger jag med emfas. ”Det är bara ett svammel. Han har inget att sjunga om längre. Och musiken är skittöntig. Annat var det 2010. Då fanns det lite identitet i grejerna”.

”Du är bara avundsjuk”, replikerar min fru klarsynt, medan jag dagdrömmer mig tillbaka till ett år på folkhögskola och den då nysläppta 2 steg från paradise. Det var rockplattan som kom att definiera hela min självvalda alienation, som blev det självklara soundtracket till varje sjumilakliv bort från allt som hette ett ordnat liv.

Det var ett par roliga år, men när Det kommer aldrig va över för mig kom, så var det så att säga redan över för mig. Det enda som återstod av Göteborg var ruiner, och ett desperat halvår i Stockholm gjorde bara saken ännu värre. ”Jag har varit i alla städer” tillkännagav jag uttråkat för alla som orkade lyssna när jag väl hade flyttat hem igen, och sen träffade jag min blivande fru i en glasskiosk.

Nu bor vi i skogens kant och medan vi lyssnar en gång till på ”Vänta tills våren” börjar jag inse att jag nog en vacker dag kommer älska också den här låten, också den här Håkan-skivan, för det gör man ju alltid till slut, av någon outgrundlig anledning, och plötsligt spatserar tre rådjur över ägorna; en morsa och hennes två barn. ”Hoppas det ska gå bra för de yngre också” tänker jag hålögt medan dimman drar in över bygden och rådjuren skuttar tillbaka in i skogen igen, skrämda av katten, och allt är tyst, det är som paradise, och jag känner mig minst lika gammal och mossig som Håkan Hellström.

 

Detta är en opinionstext i HYMN. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.