Vissa dagar är en rätt trött på män med gitarr. De har ju i alla tider stått där och framfört sina sånger om diverse teman, vilka ofta känns lika gamla som hjulet självt. Men det finns också dagar då just dessa män med gitarr är ett uppskattat inslag i konsertvardagen. En sådan man är Pokey LaFarge.
LaFarge har vart med en någorlunda lång tid nu. Men bortsett från en, enligt honom själv, vedervärdig konsert som inte räknas, har han inte besökt Sverige. Förrän nu. Besöket gestaltade sig i ett sologig på Nalen Klubb, alltså källaren som tillhör den anrika konsertlokalen.
Till en början kändes en viss besvikelse, ”Manic Revelations” är ju så bra med sitt blås och rungande basgångar. Konserten var nämligen ett renodlat sologig. Det var sannerligen en man med sin gitarr. En gitarr som dessutom var av såpass ansenlig ålder att Hank Williams skulle tyckt att den var uråldrig på sin tid. Detta till trots lyckades Pokey LaFarge ändå visa, på ett ganska uppfriskande vis, att det faktiskt går att ställa till med fest med bara en uråldrig gitarr och kontemporär sång.
Publiken bjöds på både gammalt, nytt och väl valda covers. En och annan låt premiärspelades till och med under kvällen, något de säkert sägs göra på nästa lokal också. Men oavsett vad lät det lovande och hade en viss crooner-aura över sig, vilket aldrig är fel.
För att summera kan det då sägas att män med gitarr som fenomen faktiskt inte är helt dött, det behövs bara lite nya synvinklar från artisternas sida, en vinkel som Pokey LaFarge lyckats förvånansvärt väl med.