Albumaktuella NEEDY tar en paus från musiken

NEEDY, eller Elin Galvañ som hon heter, är aktuell med albumet Med alla mina tårar. Tidigare har vi kunnat höra henne i T.W.A.T, och hon har också släppt EP:n Just a lil’ bit Needy under sitt alias NEEDY. Ebba Sigeback åkte hem till Elins lägenhet i Lund för att prata med henne om skrivande, musikbranschen och hur det varit att skapa och släppa det självutlämnande albumet.

Berätta om hur Med alla mina tårar kom till. Hur har skapandeprocessen sett ut?

– Saken var att jag egentligen inte tänkte släppa den, för jag hade redan bestämt mig innan att jag skulle ta paus från musiken. Men sen flyttade jag till Kalmar för att plugga och hade inte något att göra, så jag tyckte det var en bra grej att fördriva tiden med. Jag var ganska ensam, så då hittade jag en studio och hängde där hela tiden. Jag visste inte om det skulle bli något jag skulle släppa, för jag hade hållit på med de här låtarna ganska länge då. Men sen så köttade vi sista månaderna och så blev det ett album. Skapandet är väldigt olika, antingen så utgår jag från ett beat eller så har jag skrivit en dikt som jag sen gör om till en låt.

”Skapandet är väldigt olika, antingen så utgår jag från ett beat eller så har jag skrivit en dikt som jag sen gör om till en låt”

Hur har det varit att skriva musik som soloartist jämfört att jobba som ni gjort i T.W.A.T?

– Man behöver inte kompromissa med någon. Nu hade jag ju förvisso min producent, GIRLBOYGIRL, eller Marcus Nettestad som han heter, vi gjorde ju allting tillsammans, men han var väldigt tydlig med att det här var min skiva. Sen gav jag honom mycket frihet och sa: “men du är grym, gör vad du vill bara”. Men den största skillnaden är väl att jag kan välja vilka spår och vilket budskap jag vill ha, och att det blir mer personligt när man inte behöver enas om sånt.

Så du har inte jobbat helt solo? Berätta mer om samarbetet med producenten och musikvideon till ”Allt jag känner”!

– Jag och Marcus Nettestad träffades för två år sen tror jag, genom en kompis som tyckte vi skulle göra musik tillsammans. Så tog vi en fika, klickade och sen dess har vi hållit på, men väldigt sporadiskt och var för sig. Han är ganska mycket en ensamvarg, och jag är egentligen inte en sån som gillar att vara i grupp, sitta och jamma och så. Vi gjorde mycket var för sig, sen sågs vi och spelade in allt förutom ”Allt jag känner”, den spelade jag in själv i Kalmar.

– Lamia Karić gjorde musikvideon med hjälp av Gloriya Talebi. Jag hittade Lamia genom gruppen Fotogäris. Jag kände inte alls henne, men skrev till henne att jag gillade hennes bilder och frågade om hon ville göra en musikvideo. Hon svarade att hon aldrig hade gjort en musikvideo men det tyckte jag bara var ännu roligare. Musikvideon gjorde vi under en hel dag, alltså verkligen från morgon till midnatt. Vi tog naps emellan för att orka, haha. Men det var jättekul. Jag gav Lamia fria händer, jag ville se hur hon tolkade låten. Det är alltid kul se det från någon annans ögon, och jag kan inte fota eller filma, så då är det bättre att fråga: “vad ser du när du hör det här?” och låta dem göra sin konst.

Hur länge har du hållit på med musik och hur har din musik utvecklats till det den är idag?

– Jag har alltid sjungit, men 2012 när jag pluggade musik i London insåg jag nog att jag verkligen ville hålla på med musik. Sen dess har jag blivit mycket mer självsäker. Innan rappade jag bara, vilket också var skitkul, men jag var väldigt blyg och rädd hela tiden. Jag tyckte inte att jag kunde sjunga, eller, jag trodde inte att jag kunde sjunga. Det var egentligen när T.W.A.T skulle göra en låt med Marke där jag skulle sjunga refrängen som jag insåg att jag kunde det, och att det faktiskt var det jag gillade mest. Sen tror jag också att jag har vågat vara mer öppen och mer personlig i musiken, för att jag vågat vara det mer i mitt liv också. Det kom samtidigt, jag behövde få ut det liksom.

När man lyssnar på Med alla mina tårar förstår man att text och skrivande är viktigt för dig, du blandar låtar med spoken word-aktiga bitar. Berätta mer om ditt skrivande!

– Jag går skrivarlinjen nu och älskar att skriva. Jag tror att min process är väldigt spretig, jag har ingen struktur överhuvudtaget. Det kan vara att jag ligger och ska sova och kommer på en rad och skriver ner i mobilen. När jag jobbade på ICA så skrev jag ner saker på kvitton och la i fickan, så fick jag pussla ihop det sen när jag kom hem med alla pappersbitar. Jag skriver överallt man kan skriva. Det känns som att allt är slump, att jag bara: “åh gud den här grejen gillar jag” – sen så skriver jag ner det och ser om det kan bli en låt.

”När jag jobbade på ICA så skrev jag ner saker på kvitton och la i fickan, så fick jag pussla ihop det sen när jag kom hem med alla pappersbitar”

Texterna är väldigt utlämnande, intima och ärliga. Hur har det varit att göra musik om hjärtesorg, bootycalls och depressioner?

– Det har varit jobbigt. Kanske inte att skriva det, men att framföra. När jag skrev var det bara för mig, jag kände att jag inte behövde oroa mig. Men sen fattade jag: “åh shit nu ska vi spela in dem”, så då kändes det som det kunde bli lite jobbigt. Då skickade jag faktiskt alla texter till min familj, inte för att be om lov eller så, utan mer för att de skulle veta vad de skulle få höra och bearbeta det innan jag släppte musiken. De tyckte såklart det var jobbigt, men de tyckte också det var bra att jag gav dem en chans att se det innan. Jag har gjort det misstaget innan, att på en spelning köra låten “Elin gråter” utan att någon i min familj fått höra den innan, och så fick de höra den live och blev jätteledsna, eftersom den handlar om människor i deras närhet också.

Men det har inte varit jobbigt att veta att andra förutom din familj ska höra det?

– Alltså, inte direkt, jag är en ganska öppen person. Eller jag har blivit det. Jag har nog distanserat mig och bara: “det här är en berättelse”, men sen när folk frågar om texterna så blir man påmind och bara: “just det, det här är mitt liv”.

Hur needy är du? Och hur kom på du artistnamnet?

– Jag är ju väldigt needy. Och jag har alltid varit rädd för att va needy, typ när jag dejtar en kille. Jag har aldrig haft någon spärr, kan inte hålla mig till att typ smsa en gång i timmen utan jag spammar ihjäl någon om de inte svarar och får ångest efteråt och tänker: “gud jag är så needy”. Så när jag kom på att jag ville ha det som artistnamn så kändes det nice, som att jag tog något jag tyckte va dåligt hos mig själv och gjorde det till något bra.

Hur har det varit och känts nu efter släppet? Vad har varit roligast och vad har varit svårast?

– Det roligaste är att jag har fått väldigt bra respons, och det jobbigaste var att jag inte var beredd på hur jobbigt det skulle vara att släppa och framföra de här låtarna – det var ju så självutlämnande. Jag har aldrig gjort något så personligt, och efter releasefesten kände jag att jag inte ville köra låtarna live igen. Så den här pausen från musiken som jag bestämt mig för att ta kom nog ganska lägligt.

”Anledningen till pausen är att jag inte gillar musikbranschen, stressen och pressen i att om du ska vara relevant så måste du hela tiden producera ny musik”

Din musik blandar många olika genrer, hur skulle du beskriva den?

– Jag har verkligen ingen aning. Jag brukar säga att det är hiphop, R’n’B och soul, men det är nog bara för att folk ska förstå ungefär vad det är. Jag känner inte riktigt att det är det. Med alla mina tårar är inte så mycket hiphop alls, den känns kanske mer åt pop-hållet, och nästan lite likt visor på grund av sättet den är skriven. Sen har ju mina favoritartister alltid varit Lisa Ekdahl och Toni Braxton, så det är väl typ en blandning av det, vispop, soul och hiphop. Jag kommer alltid tillbaka till deras musik, även om jag i perioder lyssnat mycket på svensk hiphop, men det inspirerar inte mig lika mycket.

Hur ser framtiden ut?

– Jag har paus från musiken som sagt och jag håller på att skriva en bok. Sen har jag inte sagt att jag aldrig kommer hålla på mer musik igen, men jag vet inte när. Anledningen till pausen är att jag inte gillar musikbranschen, stressen och pressen i att om du ska vara relevant så måste du hela tiden producera ny musik. Och jag är ingen relevant artist på det sättet, jag gör inte musik som når ut till så många tycker jag. Så för mig har det handlat om det, och att jag är väldigt dålig på att mingla och rövslicka folk, haha. Jag kommer släppa en musikvideo till “Bootycall”, som redan är inspelad. Den kommer bli asnice, jag ser fram emot att se den. Annars har jag inget musikrelaterat planerat just nu, men jag kommer alltid hålla på med musik på något sätt.