Svenska Louise Lemón och hennes band befinner sig just nu på en Europaturné med isländska Sólstafir, som sträcker sig fram till Lucia. Inför giget i lettiska Riga, bytte HYMNs Anders Nilsson en hel massa ord med sångerskan.
Turnéns fjärde stopp är Melnā Piektdiena, en klubb ganska märkligt belägen i ett till åtminstone hälften förfallet industriområde precis utanför Rigas stadskärna. Stället har sedan mitten av 00-talet stått värd för spelningar med hårda och tunga band som Napalm Death, Type O Negative och Converge, men har på senare år breddat utbudet med både folk- och klubbmusik.
“Många som lyssnar på hårdrock gillar 70-tals-soundet också och det tror jag att de har med sig även om de normalt sett lyssnar på hårdare musik”
Och det är lite det som har kännetecknat Louise Lemóns karriär så här långt – hon har fasats in i miljöer där hårdrock tidigare har varit den enda rådande religionen, men som nu öppnat sig för nya intryck i form av bland andra Myrkur, Anna von Hausswolff och Chelsea Wolfe. Så låt oss börja där.
Hur fungerar din musik framför en hårdrockspublik?
– Bra! Vi var i Madrid i september och då var det verkligen hårda band som spelade och sedan kom jag och körde en låt med bara piano. (skratt) Men där såg man att publiken verkligen kunde ta till sig det. Jag tror framför allt att det är gitarrerna – de är ju väldigt rockiga. Många som lyssnar på hårdrock gillar 70-tals-soundet också och det tror jag att de har med sig även om de normalt sett lyssnar på hårdare musik än den jag gör. Och det kan ju vara skönt att höra något annat än mangel rakt igenom.
Det är ju verkligen inte bara hårdrockare som har tagit till sig Louise Lemóns musik. Det är ingen överdrift att påstå att hennes namn under det gångna året har blivit ett av den europeiska rockscenens hetaste.
Hur har det känts med all positiv respons du fick med de första ep:na och debutplattan?
– Det är jättekul! Jag har ju jobbat så himla länge. Första skivan var klar rätt länge innan den släpptes, för att vi skulle kunna ge ut den på rätt sätt. Vi spelade in den själva och sedan hörde vi av oss till Randall Dunn för att mixa den.
Varför just han?
– Det var faktiskt min tidigare trummis Peter Nygårds förslag. Vi satt och spånade och tyckte att han skulle passa perfekt. Randall har ju jobbat mycket med tyngre musik – jag tror vi tänkte främst på Sunn O))) – och vi ville få den där riktigt mörka tunga feelingen. Så han kändes perfekt. Och han funkade superbra också – vi hade liksom samma tänk.
– Jag lät det ta tid, för jag ville inte ge ut skivan själv eller kompromissa med det artistiska alls.
Det var viktigt att ha fria tyglar?
– Ja exakt, och därför fick det ta tid. Och det funkar superbra – det är full kreativ frihet. Carl-Marcus (Gidlöf, boss på skivbolaget Icons Creating Evil Art, reds anm) har en filosofi att artisterna ska få göra sin grej och jag är väldigt glad över det.
“Jag lät det ta tid, för jag ville inte ge ut skivan själv eller kompromissa med det artistiska alls”
Publik och media har ju tagit dig till sig också.
– Ja, och det är verkligen jättekul. Man är ju hela tiden uppe i nästa grej, liksom, men det är kul att det bara blir större och större – till exempel att vi nu får göra den här turnén. Just att det hela tiden går framåt är jättekul när man har jobbat så länge med det. Två i bandet har jag spelat med i tio år och det känns bra för allas skull att det händer saker och att det vi gör mottas väl – att folk uppskattar det. Det betyder jättemycket.
De två låtarna vi har fått höra från kommande plattan A Broken Heart Is an Open Heart känns mer personliga än de tidigare.
– Njae, det har nog varit ledstjärnan i allting, att jag skriver väldigt, väldigt, väldigt personligt. Jag har ju utvecklats – det har hänt saker, jag har vuxit, jag har blivit äldre – så jag skriver nog på ett annat sätt som kanske gör att jag når ännu närmare den där känslomässiga grejen. När jag själv lyssnar på musik så vill jag bli berörd och jag tror att enda sättet att beröra är att skriva personligt, att ta bort alla klichéer och beskriva något väldigt exakt. Sedan beskriver man ju sin känsla – det kanske inte är exakt så det har varit, men man beskriver sin känsla kring det. Det har gått genom allt jag har gjort sedan jag var liten.
När började du skriva låtar?
– När jag var fem, sex år. Men det tog ett tag innan jag fattade att det var det som var min grej. Jag hittade på sånger och skrev någon slags låtar, men jag tänkte att jag skulle bli gitarrist. Jag var ingen bra gitarrist – det var inte min grej! (skratt) Som tonåring tänkte jag att man skulle vara väldigt duktig på ett instrument för att vara musiker, men senare förstod jag att det jag kan är att vara kreativ, att berätta någonting. Och för mig hör det ihop – jag skriver alltid text och musik samtidigt.
Skriver du på gitarr?
– Nej, jag skriver faktiskt på piano. Jag slutade spela gitarr, för jag kom liksom inte vidare. Jag hade ju spelat det sen jag var liten och gjorde bara samma sak. Sedan hämtade jag hem ett jättestort gammalt 1800-tals-piano, som var felstämt – det låg en ton fel. (skratt) Jag hade ingen aning om vad jag gjorde då och har fortfarande inte riktigt koll på det, vilket är skönt. Det är så enkelt med piano och sedan kan jag berätta för Anders Ludwigsson, som spelar keys med mig, att jag vill att det ska vara så här och så här, liksom.
“Jag vet att deras musikaliska kompasser pekar åt samma håll som min och att jag kan låta dem färga det som jag har tänkt ut”
Förutom Ludwigsson består bandet i dag av Johan Kvastegård (gitarr), Pontus Blom (bas) och Calle Hökdal (trummor).
– De har en jättestor del i soundet. Jag har ju en tanke att jag vill skriva en sådan här låt, och jag vill att det ska vara ett sådant här sound, att jag vill ha den känslan eller den influensen, och sedan tar jag det till bandet och så sätter de sin touch på det. Och det är därför jag spelar med just dem, för att jag kan lita på dem. Jag vet att deras musikaliska kompasser pekar åt samma håll som min och att jag kan låta dem färga det som jag har tänkt ut.
Är du i en ständig skrivarprocess? Som kreativ människa kan det ju vara ganska svårt att hitta off-knappen. Blir mycket av det du ser och upplever till ett fragment i en låt?
– Ja, det blir det nog… Eller både ja och nej. Jag skriver verkligen inte hela tiden – jag behöver samla på mig saker och känslor. Jag skriver inte varje dag eller ens varje vecka, men jag tänker ju alltid på det och hittar genom sådant som händer saker att skriva om.
– På nya skivan har vi en instrumental låt. Jag var i USA, på någon toa tror jag. (skratt) Där fanns ett ljud som jag tyckte var så jäkla grymt, så jag spelade in det och använde tonerna till den låten. Så det är klart att man blir inspirerad, men jag behöver liksom leva livet för att… Det jag skriver om är sådant som känns väldigt mycket och då måste man ju uppleva det för att sammanfatta och kunna se vad det var som hände och vad det var man kände.
– Jag tänker på något jag vill skriva om, en händelse kanske, och så sätter jag mig vid pianot och så kanske det kommer två ackord och så hittar jag en rad och känner att det har någonting – det blir liksom kärnan. Och så funderar jag på hur jag kan förklara det här tydligt.
När insåg du att du skrev riktigt bra låtar? Var det först nu på senare tid eller var det redan när du var barn?
– Nämen jag tyckte väl att det var bra! (skratt) Det var nog när jag var 22 och slutade spela gitarr. När jag började skriva på piano så kändes det liksom som att något föll på plats. När man skriver så försöker man ju hitta det där som är sant för en själv, men som med allt skapande så blir det ju ingenting om det man gör inte är på riktigt. När jag bytte till piano så kunde jag förmedla saker på ett annat sätt, eftersom jag kände mig friare. Då kunde jag göra det jag verkligen ville göra.
“Förra gången vi spelade in så fick jag anpassa sången efter micken, för att vi inte hade så feta grejer”
Kan man säga att nya skivan rakt igenom är ungefär samma stuk som ”Cross” och ”Not Enough”? En instrumental låt känns ju ganska oväntat, i alla fall för mig.
– Den här skivan är lite mer 70-tals-feeling och instrumentallåten passar väldigt bra in. Jag tycker själv väldigt mycket om att lyssna på mitt band, för de är så grymma. Skivan i stort är annorlunda soundmässigt än den första. Det är två låtar som verkligen är mer finstämda och har sången i fokus. Jag hade världens bästa mick! Förra gången vi spelade in så fick jag anpassa sången efter micken, för att vi inte hade så feta grejer. (skratt) Så det var fantastiskt att den här gången få sjunga ut – det blev liksom så lätt.
Vilken av låtarna på A Broken Heart Is an Open Heart tycker du mest om?
– Just nu tycker jag ”Not Enough” är så himla rolig att spela. Vi kör den och ”Cross” i setet och båda är väldigt roliga att spela, just för att de är lite svängigare. Tidigare har vi kört med orgelbas som gjorde att det blev ganska rakt, men nu har vi riktig bas, vilket gör att det blir svängigare. Det blir väldigt roligt att känna att det liksom gungar live.
Apropå live; hur har inledningen på turnén känts? Det här är väl första regelrätta turnén du gör?
– Själva gigen känns jättebra. Det är väldigt kul att få finslipa setet, jobba med övergångarna eller testa en ny låt – att få tajta till det. Och det kan man ju göra på ett helt annat sätt på en turné. I Warszawa hade vi en så himla stor scen och supermycket publik, så det var skitkul. Sedan är det ju slitigt att åka så här, att bära grejer och att det är kallt, men… Mitt band och alla i de andra banden är väldigt snälla och gulliga personer och det gör allt lättare.
De nya skivomslagen måste vi också prata om. Hur blev de till?
– Det är grekiske konstnären Vagelis Petikas som har gjort dem. Jag träffade honom i somras och det var väldigt skönt, just inför de kommande omslagen. Han gör oftast hårdrocksgrejer, men han gillar det jag gör och har förstått min feeling. Jag tycker att han har hittat en jättefin touch.
“Jag lyssnar inte så mycket på indiepop där man ska hålla tillbaka och vara ganska cool, utan det ska vara tryck i rösten och soundet”
Har du gett honom färdiga koncept, ”så här vill jag ha det” eller hur går det till?
– Nej, det är hans tolkningar av mina låtar. Det första han gjorde för mig var ju ”Cross” och jag blev supernöjd, så han har full kreativ frihet. (skratt)
Vad lyssnar du själv på? Det är inte helt lätt att plocka ut knivskarpa referenser i din musik.
– Jag lyssnar på väldigt mycket olika saker. Erykah Badu lyssnar jag jättemycket på, jag lyssnar mycket på r&b, Frank Ocean, Bon Iver… Sedan har jag lyssnat väldigt mycket på Allman Brothers och Crosby, Stills, Nash & Young – sådana sound. Det är väl där jag har hittat mycket inspiration för hur det ska låta. Inför den här skivan lyssnade jag mycket på Fleetwood Mac, för de är så jäkla snyggt producerade – det är liksom fint utan att vara krystat eller tråkigt eller urvattnat. Jag lyssnar också på alla former av soul… Aretha Franklin… Jag gillar Edith Piaf jättemycket också, för hon är så on the edge. Jag lyssnar inte så mycket på indiepop där man ska hålla tillbaka och vara ganska cool, utan det ska vara tryck i rösten och soundet.
Du började ju skapa musik så tidigt; vad lyssnade du på som barn?
– Min pappa var musiker innan jag föddes och var väldigt intresserad av musik, så vi lyssnade mycket på Beatles. Det är ju lättillgängligt även när man är liten. Jag kommer ihåg att ”Hey Jude” fick mig att gråta, för den bygger upp och bygger upp så himla mycket känslomässigt. Roxette lyssnade jag mycket på. Och Grymlings! (skratt) Jag lyssnade väldigt mycket på pop, så det är där jag har hämtat de bitarna. I tonåren lyssnade jag på grunge. Jag älskade Alice in Chains, och det var nog därifrån jag fick det mer rougha soundet. Jag har nog alltid gillat soul, men det kom mer när jag började sjunga mycket själv, när jag var 15.
Hur ser det ut framåt? Vilket håll vill du gå åt? Du har ju jobbat upp ett ganska eget spår – vill du vara kvar i det?
– Det har ju som sagt blivit lite hårdrocksbaserat, men jag vill gärna ge det mer poppiga plats. Kanske inte genom att själva musiken förändras så mycket, utan mer ställena vi spelar på och sammanhangen vi förekommer i. Bredda lite, helt enkelt. Vi håller redan på att jobba med en ny ep, för vi blev väldigt inspirerade när vi hade spelat in nya skivan. Det var så kul och utvecklande. Jag är supersupernöjd med skivan, men när man har en producent så är ju den med och tycker, så vi kände att vi ville köra lite mer back to basics. Mindre producerat – mer skrap, liksom. Så vi tänker nog spela in den själva, som kontrast till nya skivan och för att få testa allt vi lärde oss under de senaste inspelningarna. Skivan är ju klar, men vi vill fortsätta skapa.
“Det har ju som sagt blivit lite hårdrocksbaserat, men jag vill gärna ge det mer poppiga plats”
Har du något uttalat mål som musiker?
– Jag vill göra det här och kunna göra det på ett bra sätt. Jag vill att folk ska lyssna på det jag gör och att jag ska kunna göra det på ett inte så slitsamt sätt, utan kunna fokusera mer på att skapa. För det är väldigt slitigt att vara musiker. (skratt) Jag vill komma till en nivå där jag kan göra det på ett bra sätt och jobba på det sätt jag vill. Ha gott om tid för att spela in, kunna ha ekonomi för att ha riktiga stråkar… Att spela på ställen med bra ljud – teatrar är fantastiska att spela på! Hela miljön bidrar, liksom. Spela hos Jimmy Kimmel eller någon sådan vore kul! (skratt)
Spelningen då? Strax före bandet skulle gå på, berättade keyboardvirtuosen Anders Ludwigsson för mig att soundchecket inte gått direkt lysande och uttryckte en viss oro för ljudet på scenen. Det visade sig att hans oro varit befogad; ljudet ut i lokalen var helt okej, men det märktes att bandet – milt uttryckt – inte hade den medhörning de borde haft.
Antingen blev det markant bättre eller så anpassade sig dessa fullblodsproffs efter situationen, för i slutet av första låten fanns inte längre något som tydde på att ljudet plågade dem.
Publiken var avvaktande i början, men allt fler flyttade sig lite närmare scenen för varje låt och det var – precis som nämndes i intervjun – många huvuden som gungade i takt med musiken. Kvintetten består av fem individuellt seriöst bra musiker, och tillsammans får de fram den där magin som är lika fantastisk som sällsynt, och som drar in folk i musiken.
Setet avslutades med briljanta ”Montaña”, den kommande tredje singeln från A Broken Heart Is an Open Heart, som tillsammans med redan släppta ”Cross” och ”Not Enough” skvallrar om att vi har en kanonplatta att se fram emot i mars.
Även om just den här spelningen sannolikt genast hamnade under fliken Gig vi helst glömmer i bandets egen pärm, lämnade de kvar en känsla av att jag just bevittnat början på något riktigt stort. Bandet, låtarna och – förstås – frontkvinnan själv, håller en otroligt hög klass. Och även om vägen till toppen är kantad av tveksamma loger, usel mat och katastrofalt ljud, blev det i fredags tydligt att det är just dit det här gänget är på väg.
Imorgon spelar Louise Lemón och Sólstafir på Sticky Fingers i Göteborg.
