Det har gått nästan åtta år sedan The Vaccines dundrade in på en så gott som stendöd indierockscen med debuten What did you expect from The Vaccines?. De snäppet äldre generationerna i The Strokes och Libertines var mer eller mindre borta och de jämngamla kamraterna, som i många fall hade debuterat långt tidigare, försökte hitta vägar ut ur unga berättelser om klubbliv och snärtiga samtidsskildringar.
Kanske bidrog bristen på konkurrens i genren till att The Vaccines så lätt gled in i många unga hjärtan, kanske berodde det på den oproportionerliga energin och igenkänningsfaktorn i deras korta låtar om rebounds och komplicerade förhållanden.
Varenda spelning bandet har gjort i Stockholm har varit slutsåld.
– Eufori, även när det är melankoliskt, säger sångaren Justin Hayward-Young om vad som kännetecknar The Vaccines.
Han fortsätter:
– Jag tror inte att vi håller tillbaka ens när vi är långsamma eller lugna. Gitarrer som får igång folk. Det behöver vara högljutt, säger han.
I år avslutar bandet sin Europaturné på Nalen i Stockholm och några timmar innan spelningen sitter Justin och gitarristen Freddie Cowan i lokalen och dricker varmt vatten med citron. De ironiserar över sitt rock’n’roll-leverne och berättar att de firade turnéavslutningen dagen innan – genom att sitta i logen och lyssna på musik.
”Det vi gör är kanske inte det mest originella sättet att göra musik på men folk vill komma och se det”
– Justins sätt att skriva är en del av vad Vaccines är. När man respekterar och hedrar de olika delarna, låter det som vi, säger Freddie.
Inför den senaste skivan tappade bandet sin trummis. Pete Robertson berättade en dag att han inte längre ville vara med. Justin säger att han hade det på känn, ”så som när man vet att någon kommer göra slut med en”. Men bandet återhämtade sig snabbt, inte bara med en ny trummis utan även en keyboardist. Något Justin och Freddie båda hävdar var bra för att rycka The Vaccines ur invanda rutiner.
– Det vi gör är kanske inte det mest originella sättet att göra musik på, eller det mest innovativa, men det är så vi låter och folk vill komma och se det, säger Freddie.
The Vaccines har precis släppt sitt fjärde album Combat Sports, där de gått tillbaka till det ursprungliga raka, som Justin säger euforiska, soundet. Borta är tredje skivans försiktiga experimenterade, som trots de generellt positiva recensionerna, inte tycktes falla fansen i smaken.
– Det var ett nödvändigt steg och jag gillar att lyssna på det. Den var lika viktig som alla andra skivor. Jag är jättestolt över den. Det kändes som att vi hade jobb kvar att göra, som att en bok avslutades, säger Freddie Cowan och mumlar om att förra turnén inte var lika utsåld.
The Vaccines har aldrig varit bandet som hävdat att de vill spela i källarlokaler resten av karriären och det poängterar Justin ännu en gång.
– Vi vill definitivt vara kommersiella. Jag spelar hellre för 8 000 människor än 800, säger han.
Vad vet ni nu som ni önskar ni hade vetat när ni var ett ungt band?
– Skriv, skriv, skriv. Jag tror att det är väldigt viktigt att hitta sin röst och utveckla sitt sound och inte göra vad alla andra gör. Man behöver bokstavligen hitta sin egen röst och inte kopiera andras. Om du kan hitta vad du gör som ingen annan gör, har du en mycket bättre chans att lyckas, säger Justin.
Freddie håller med.
– Många lägger så mycket tid på att hitta en manager eller träffa jurister eller hitta gigs. Om du skriver bra musik kommer folk höra det, de kommer komma till dig. Det finns folk vars jobb det är att leta efter dig. Jag känner att jag borde ha lagt ner mer tid på att skriva nytt material än att hitta ett gig eller träffa rätt personer när jag var en ung musiker, säger Freddie Cowan.
