Kalle Berg: Vart försvann Raymond & Maria?

Kalle Berg upptäcker något chockerat att han och Ulf Lundell har något gemensamt. Veckans krönika om hur Raymond & Maria fungerar som en madeleinekaka för dem båda.

Vart försvann Raymond & Maria? Frågan börjar eka i mitt huvud efter att jag, i min egen analoga version av succépodden ”Lundellbunkern” (där jag alltså föresatt mig att läsa samtliga Ulf Lundells romaner bara för att se hur de påverkar mitt sinnestillstånd), läst nästan hela Värmen, vari Lundell ägnar åtminstone fyra sidor åt att hylla just Raymond & Maria. Vilket naturligtvis är chockerande, för efter några utlästa böcker är det lätt att konstatera hur Lundell, särskilt i de senare böckerna, spyr galla över det mesta som andas nutid, och hela tiden vänder åter till forna hjältar; Bowie, Clapton, Cohen, Ryan Adams och Bruce förstås.

Alla män, alla rockers och poeter, alla barn av det vakuum som uppstod i brytpunkten mellan amerikansk imperialism och modern billighetskultur. Och så: Raymond & Maria. Ett indieband från ingenstans som tilläts och kanske faktiskt älskades intensivt en stund i Göran Persson-Sverige, ett band som spred en skön doft av anti, och sen slocknade ut, tydligen och som det verkar oåterkalleligt.

Precis som Ulf Lundell i Värmen kastas tillbaka till ett svunnet sjuttiotal när han hör Raymond & Marias ”progg utan proggens vänstervurma” fungerar deras musik som en madeleinekaka även för mig. Fast jag har inget frisläppt sjuttiotal, inga magiska visioner om en ny världsordning, att se tillbaka på. Jag minns i stället cykelturen varje morgon till min vän som bodde intill högstadieskolan där vi då just hade börjat; hur jag åkte för tidigt varje morgon eftersom han, Pudde kallad, senare upptagen i häftiga motorgäng i Hisings-Kärra och försvunnen ur mitt liv, hade ZTV och jag bara ettan, tvåan och fyran. Varje morgon dit, kasta cykeln och in, och på ZTV just då: Raymond & Maria i en evig loop. Dag efter dag. Ingen vill veta var du köpt din tröja. Jag minns att jag inte fattade någonting, men att jag älskade det. Det var min första indiekärlek.

Men vad skråen hände sen? Efter två fullängdare – packade till bredden med mer eller mindre subtil konsumtionskritik och sorgesam socialrealism från avgrundsdjupet villasverige, textrader som ”vilken smak du än tar får du alltid vanilj” och min personliga favorit, från ”Varför är vi kvar i ett liv som redan levts”:

Ta fram en tallrik nu

Och du vet vart glasen står

Besticken finns i lådan och kaffet står där det stod igår

Säg hej till någon nu och fråga hur de mår

Sen ska du se att de frågar samma sak tillbaks

Min högst egenutvecklade teori kring Raymond & Marias uppgång och fall 2004-2006 går förstås att koppla till de borgerligas landvinningar vid samma tid. För inte kan det väl vara en slump att samma år, 2004, som högern lanserar sin ”Allians för Sverige” släpper Raymond & Maria debuten Vi ska bara leva klart med talande textrader som ”de letar i ditt rum, de lägger orden i din mun”. Sedan följer som bekant en framgångssaga, för Raymond & Maria och för Alliansen.

2006 tar Reinfeldt med gelikar över landet, samma år släpper Raymond & Maria vad som ska visa sig vara deras (hittills?) sista fullängdare. Anslaget är nu tyngre, mer depressivt. Pianot klinkar desperat för att stå emot. Handklappen är argare. Men det går inte. Borgarna vinner, förstås. Och Raymond & Marias socialdemokratiska folkpop för sämre bemedlade bannlyses raskt från ZTV. I Maud Olofssons och Cecilia Stegö Chilòs Sverige byts den ut mot Lordis famösa ”Hard rock hallelujah” och Markus Fagervalls sövande ”Everything changes”.

Ett misslyckat försök till EP på engelska några år senare visar bara hur bandet gett efter för globaliseringen. 2012 hade handklapp och diskbänksrealism sedan länge bytts mot apati och iskallt neon. Men, Raymond & Maria – jag och Ulf Lundell glömmer er aldrig!

Detta är en opinionstext i HYMN. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.