Okej, nu har ni att göra, resten av den svenska hiphoprörelsen. Dani M och Simon Superti har just satt ribban väldigt högt för hur det är meningen att svensk hiphop ska låta just nu.
Jag är kräsen när det kommer till hiphop, eller är det dags att faktiskt kalla det för dancehall nu? Hiphop är en genre där det ofta tar väldigt lång tid innan något som låter nytt hinner sätta sig och faktiskt låta bra. Det brukar vara många och långa, ofta ganska dåliga, försök innan ett nytt sound, ett nytt flow eller ett nytt sätt att göra det på, fungerar.
Det är med glädje jag nu kan meddela att vi är redo för liftoff för en ny tid inom svensk hiphop och framför allt en ny tid inom Dani M:s karriär. Det är nu tillåtet att göra dancehall på svenska.
I egenskap av Uppsalabo har jag följt honom länge. Ända sedan Löstfolk släppte lös honom på ”Aina älskar reggae” har jag hållit ett litet öga på Stenhagen utanför Uppsala och musiken som kommer därifrån. Dani M och Moncho (känd från Löstfolk och mello) från familjen Monserrat har båda dragit sitt gemensamma strå till stacken för att stans hiphoprörelse ska växa sig starkare under många år.
Jag har tidigare klagat på att Dani M inte riktigt har hittat sin grej; att hans tidigare grejer med dancehall på svenska har varit en snygg liten blinkning till tidigare reggae på svenska som Svenska Akademien eller ännu tidigare Daddy Boastin. Problemet är att han aldrig riktigt hittat hem. Han har pendlat mellan producenter som bidragit med olika typer av beats som inte fått honom att låta som han ska göra. På Pusher finns bara Simon Superti.
Förra alstret – ”Hela livet” – var en fingervisning åt vilket håll han var på väg, men den höll aldrig hela vägen fram. Mycket på grund av att hela skivan som album spretade åt alla möjliga håll och han inte riktigt kunde bestämma sig åt vilket håll han ville gå.
Men det är nu när jag lyssnar på Pusher som jag fattar på riktigt. Alla hans tidigare alster har bara varit en lek med genren för att hitta vilken plats den bör vara på. Äntligen håller det ihop. Förvisso är det bara åtta spår, men äntligen finns det en sammanhållande känsla som inte funnits tidigare. Äntligen låter det inte som ett experiment.
Alla typer av flows. Språklekar mellan svenska och spanska och finurliga formuleringar i ett. Alla de stilistiska tillhyggen han letat efter för att hitta sitt eget uttryck på tidigare alster är sammanbakade i en välfungerande deg. Och brödet smakar mumma.
Vi måste dessutom väga in den smutsiga (emellanåt halloweendoftande) produktionen och att det inte heller finns något onödigt jox som får ta upp utrymme. Den längsta låten på skivan klockar in på 3:29. Det är bara det som verkligen behövdes vara där som Simon Superti har lämnat på skivan.
Den här skivan är en utmaning till hela genren. Vi som älskar hiphop kan förmodligen förvänta oss en hel del godis i framtiden. Det kan mycket väl vara så att det kommer att komma mycket bra skivor från andra artister i bakvattnet av Dani M och Simon Supertis nya album Pusher.
