Herbert Munkhammar: ”Jag skulle inte vilja leva ett liv utan ångest”

Under 15 år har Herbert Munkhammar gett ut musik i olika konstellationer, först med Afasi & Filthy och senare med Maskinen och Ansiktet. Nu är Herbert aktuell med debutalbumet Vulkanen som släpptes i går. HYMNs Alexander Tillheden har träffat honom för en intervju och fotosession.

Hur känner du inför att debutera som soloartist?

– Det känns helt avgörande för min konstnärliga överlevnad. Det har varit grymt på både positiva och negativa sätt och nu är skivan klar. Så skönt. Jag började förra våren och bestämde mig för att jag skulle skriva hela plattan mellan första juli och sista december 2017. Den stora nöten att knäcka var vad jag skulle snacka om. I och med att jag har gjort musik under så pass lång tid så har jag redan sagt massor av grejer i olika konstellationer och på mängder av olika sätt. Så jag funderade på vad jag skulle säga nu, för att det skulle kännas relevant och intressant att överhuvudtaget göra den här sologrejen, istället för att göra något annat.

”Jag funderade på vad jag skulle säga nu, för att det skulle kännas relevant och intressant”

– Jag kom fram till att jag behövde ta upp grejer om mig själv som jag vanligtvis inte brukar prata om, eller som jag inte ens tänkt på att prata om. Det är teman som jag märkte slog an och blev något på riktigt. Det var en del grejer som var rätt jobbiga att göra. När jag stod där med första låten färdig kände jag mig helt svettig. Tänkte: ”ska jag verkligen göra det här?” Det kändes inte bekvämt alls, men varje gång jag tidigare har haft den här känslan så har det visat sig vara helt rätt beslut. Så det var bara att köra på.

Du har pratat om att du kände liknande känslor när du skrev Maskinen-låten ”Kärlek vid sista ögonkastet” – stämmer det?

– Precis, det är en av de få gångerna som jag känt så innan, men nu så kom den känslan oftare. Sedan ville jag inte att det skulle vara två låtar på skivan som var tematiskt lika. Teman som sexuellt våld eller som i låten; ”Regn på eran parad”, en låt om högerextremism och främlingsfientlighet, där jag beskriver att man ska våga prata och stå upp mot sådana saker. Det finns inte riktigt något kommersiellt värde i att göra det och sen så känner jag att det är för få människor som gör det. Det är snarare mer att man kommer få mothugg om man vill göra det.

– Det är ett sådant musikklimat idag där allt är väldigt strömlinjeformat. Radio och streamingtjänster vill ha musiken på ett speciellt sätt och det är inte säkert att du får någon backning av att göra ett politiskt ställningstagande. Det är ingen skyldighet att göra det, men det finns så många där ute som är duktiga på att skriva, som har kapaciteten att få ut budskapet långt. Jag känner att det jag är bäst på är just skrivandet – så det har varit viktigt för mig att texterna fått ta en central roll. Melodier och sånt kommer lite av sig själv sedan.

Är det någon skillnad på ditt arbetssätt när du skriver rap jämfört med sång?

– Det är lite olika, men mest av allt få brukar jag väl bara sjunga ut och så kommer det ord. Ofta är det fel ord som jag byter ut sedan, men det brukar fastna några viktiga grundpelare. Under det här projektet så har jag sjungit och skrivit texten till väldigt oklara och basic beats. Sen så har jag tagit acapellorna till Calle Ask och Christian Walz. Därefter så har de skrivit alla ackord och producerat efter mitt tempo och tonart. Så det har varit lite omvänd metod när låtarna har vuxit fram, vilket också har varit väldigt kul.

Hur är det att jobba med två sådan giganter inom svensk popproduktion?

– Båda två är extremt musikaliska och det är därför vi har kunnat jobba på det här sättet. Det skiljer sig lite ifrån hur den urbana musiken låter idag.

”Det har varit lite omvänd metod när låtarna har vuxit fram, vilket också har varit väldigt kul”

Kommer vi få se dig live snart och ska du ha ett helt band med dig då för att ta vara på det här musikaliska?

– Ja, det kommer ni. Ett helt band är verkligen dit jag vill ta det. Jag har redan lite musiker som är på. Vi kommer börja med Stockholm, Göteborg och Malmö som startskott – och sen bygga på under resten av 2019. Jag har en önskan om att bandet ska växa sig organiskt större under tiden. Jag ser så mycket fram emot att få träffa alla som lyssnar på min musik och att spela live är en viktig del av artisteriet. Det är det som saknas just nu gällande solodebuten. Jag vill att det ska vara en riktigt kvalitativ show.

Hur känns det att ge ut detta album?

– Jag har velat göra den här plattan i flera år. Men processen har varit något av det jobbigaste jag gjort i mitt liv. Det har inte bara varit tufft att göra musiken, utan jag har också haft andra privata motgångar och framgångar samtidigt som gjort hela processen så mycket tuffare. Men det är lite det som är det fantastiska med livet. Jag skulle inte vilja leva ett liv utan ångest, sorg eller svårigheter.

– Det är mycket det den här plattan Vulkan handlar om. Jag skrev låten om att stå vid kanten av en vulkan när vinden ligger på för att det är viktigt att gå till den platsen där det är farligt att vara. Våga ta risker. Våga bli kär, risken finns att du får ditt hjärta krossat, men när det går vägen så är det värt det. Jag har aldrig varit så stolt över något och vill bara kasta det rakt ut till alla som vill höra. Även om jag har lämnat in skivan nu så känns det inte som om jag har landat i det på riktigt än.

När du var med i Dom kallar oss artister så pratade du om ett Eminem var en av dina största inspirationskällor. Vem inspirerar dig nu?

– Jag har levt lite utanför modern musik nu ett tag. Tycker det är så himla mycket snabbmat och svårt att känna att man verkligen älskar något av det som släpps idag. Det är ett sånt kolossalt brus och alla gör sitt för att nå igenom, men mycket är så generiskt. Jag blir tokig, dagens musikklimat säger liksom att alla kan sjunga, alla kan skriva beats, alla kan rappa – men så är det inte, många är skitdåliga på det, men ändå får de en plattform.

Bon Iver och James Blake har jag också lyssnat på. Igår upptäckte jag en ny artist för mig som heter Tirzah”

– Tänk om vi hade haft samma inställning inom sjukvården, det hade varit katastrofalt. Men vem är jag att sitta och säga vad folk får göra inom musik egentligen? Min poäng är väl mer att det är svårare att hitta det är som glimmar till lite extra nu. Det jag har lyssnat på är lite Anderson Paak som just är en sån person som glittrar lite extra. Bon Iver och James Blake har jag också lyssnat på. Igår upptäckte jag en ny artist för mig som heter Tirzah.

På låten ”1990 nånting” så sjöng du om Yo! MTV-raps, Banans Skids, McGyver, Fruit of the Loom, HB, bröst och butterflyer. Hur ser ditt liv ut nu om du skulle beskriva det med liknande ord?

– Det ser naturligtvis mycket annorlunda ut. Det skulle väl vara barn, gift, Söderlägenhet… haha, det var en bra fråga. Det har blivit ett jävla jobb sen dess också, då var det inte lika mycket som kändes som jobb då, utan det var mer att det bara var.

Något som är sig likt nu jämfört med ”1990 nånting”?

– Sättet som jag går in i studion och gör musik på, från det att jag var 14-15 år och skrev texter, det är samma sak nu. Det är jävligt bisarrt och coolt att tänka på. Inget man trodde när man satt där och skrev som 15-åring.

Alla tre MC:s på den låten har släppt egna soloplattor nu som låter ganska annorlunda jämfört med vad ert sound var då. Om ni hade hört varandras album innan ett gig på Grand i Uppsala när ni först började hänga – vad hade ni tyckt då?

– Shit, det tänkte jag på igår faktiskt. Jag tror ärligt talat att jag hade tyckt det var helt sjukt. Jag hade inte trott på att det var jag som hade gjort albumet. Jag tror att mitt 15-åriga jag inte hade förstått hälften av texterna på albumet. Nu när jag ser uttalanden eller texter skrivna av ungdomar idag så tänker jag alltid att ”shit så där utvecklad och upplyst var inte jag som ung”.