Åh du sköna 90-tal, var tog du vägen?
Billy Corgan ser jätteödlor, Liam Gallagher klättrar i träd, Eminem har blivit klasspappa och Henrik Berggren kan inte låta oss glömma att han en gång skrev “Shoreline”.
Så går det när tiden har sin stilla gång och trapmusiken sprang om gitarrerna för förstaplatsen snabbare än någon kunde säga SKRRRT.
Någonstans längs vägen, där alla andra kollapsade av utmattning i ett försök att hinna ikapp samtiden, sitter J Mascis och tvinnar sitt skägg och ser sig nyvaket omkring. Med Dinosaur Jr gjorde han vågor i undergroundscenerna, men fick aldrig samma schvung under galoscherna som jämte grungekollegor.
Kanske ska han tacka sin lyckliga stjärna för det.
Följden är nämligen att han utan vidare arbete kan sätta ett capo på sjunde band på ackguran, plocka fram ett gammalt piano och utan större fanfar skriva en av de mest värdiga samlingarna poplåtar någon 90-talsikon gjort solo på denna sida millenieskiftet.
Elastic Days är lugn och sansad. Produktionen är kristallklar, Mascis röst förvånansvärt tänjbar och texterna lagom trängtande, lagom längtande. Ett och ett annat gitarrsolo känns ditlagda mest för syns skull, men nog fan är de trevliga de med.
Trevligt. Så sammanfattas bäst Elastic Days.
För nej, inga stordåd utförs på fyrtio minuter. Låtarna är skrivna ur nästan exakt samma struktur (en kul lek är att gissa i vilken ordning Mascis kommer använda de fyra grundackorden redan efter första noten är slagen), och refrängerna så snarlika att de skulle kunna vara skrivna som harmonier till varandra.
Med andra ord, Dinosaur Jr goes unplugged.
Och visst fasen är det en harmlös, trevlig stund det med. Om inte annat bara för att vi slipper höra Mascis försöka sig på rap, prata om alla gånger han knullat eller samarbeta med Lil Wayne.
[Sub Pop, 9 november]
