HYMNs Linda Iliste rapporterar från festivalens fjärde och sista dag.
Det är alltid sorgligt att vakna till den sista Airwavesdagen. I år lite extra sorgligt eftersom festivalen kortats från fem till fyra dagar, och söndagens ytterst få spelningar inte ingår i ordinarie program. Förbi är den (nåja, förhållandevis korta) tid då helgens sista timmar var tillägnade de allra största akterna: Sigur Rós 2012, Kraftwerk 2013, The Flaming Lips 2014… Och så vidare.
Kanske är det därför jag väljer att gå motvalls och på många sätt avsluta festivalen på polärt vis, med överlag relativt okända artister. Åtminstone utanför Island. Efter timmar växlande mellan badhuset Sundhöllins ångbastu och isbad står därför Gaukurinn på schemat. Där inleds kvällen med bandet different Turns, ett slags lokalt Placebo minus den mest nedsvärtade tonårsångesten. Det är underhållande, men inte fantastiskt.
Det följs av amerikanska The Anatomy of Frank. Världens kanske mest hårt kämpande trio som aldrig riktigt får det där genombrottet som de vid det här laget gjort det mesta i sin makt för att uppnå. Gitarrist och sångare Kyle Woolard är ovanpå det kanske världens mest snälla och ödmjuka frontman och skulle som kändis vara en välkommen omväxling till oräkneliga pompösa dito.
Och musiken då? Bra! Pop med djup, bra melodier och fina texter med eftertänksam knorr. Efter att ha hållit i rekordet för flest antal off-venue-spelningar genom åren är detta bandets första inträde i det ”riktiga” programmet, vilket också på grund av festivalens regler för utländska musiker innebär deras allra sista. Det är emotionellt och fullt av inlevelse.
Som vanligt när man lämnar Gaukurinn är det lätt att råka trilla in på Húrra undertill. Denna gång på grund av ett sista minuten-tips att kolla upp multiinstrumentalisten Daði Freyr. Vi lyckas komma in precis i tid för att nå hela vägen fram till scenen innan det blir smockfullt, och det är något magiskt att befinna sig i ett hav av islänningar som studsande sjungskriker till isländska låtar man själv aldrig hört. Freyr är uppenbart glad och rörd av responsen; dansar och hoppar runt på scenen till sin mycket poppiga elektroniska dansmusik. Heja!
Foto: Sigurður Ástgeirsson
Det är svårt att lämna Húrra efteråt, både för att det är så trångt och för att underbart 80-talsretro indiesyntharna Berndsen är på väg att gå på. Men Berndsen har, trots en tids frånvaro, varit stapelvara på Airwaves och lär återkomma.
Det är det däremot tveksamt om brittiske Hak Baker kommer att göra, varför vi rusar bort till Fríkirkjan för att uppleva hans säregna gitarrsånger om det liv på östra Londons gator som fortfarande existerar trots att media gärna omtalar hela East End till ett hipstermecka.
Baker är opolerat charmig, inte sen att göra sin övervägande vita och priviligierade publik lätt obekväm och krossar många hjärtan med rättframma texter om döda vänner, livet i fängelse, bland droger och knivar. Det här är en unik artist – och riktigt, riktigt bra.
Hur toppar man det? Det visar sig vara svårt. Efter en öl på Bryggjan Brugghús med hårt arbetande musikervänner som tagit sista tonen för den här festivalomgången, försöker vi med Gamla Bíó där Nashville-sångerskan Soccer Mommy uppträder (tråkigt) och så ”alla-ska-dit”-spelningen på Harpas Flói med Blood Orange (uselt).
Tappar lite lust och humör, livar upp med Reykjaviks bästa falafel och trycker oss sedermera ännu en gång in i trängseln på Húrra för att dansa oss svettiga till Polo & Pan.
Nu äntligen vänder det! Det har gått ett halvt sekel sedan Alexandre Grynszpan och Paul Armand-Delille ställde sig i DJ-båset på Parisklubben Le Baron, men först i fjol kom deras efterlängtade debut. Och åh så det svänger! Hedonistisk electronica gifter sig sömlöst med rytmisk drömsk pop på det där speciella vis som ärligt talat bara fransoser tycks kunna producera.
En timme senare är klockan tre på morgonen och fötterna orkar inte mer. Det spritter glatt i dem, men de är inte 20 år längre. Det är förstås däremot Iceland Airwaves. Stort grattis till världens bästa stadsfestival! Vi ser fram emot 20 år till, skál!
Foto: Rúnar Sigurður Sigurjónsson
