Med två album i ryggen har Västerbron redan lyckats etablera sig som en av de främsta samtidsskildrarna på den svenska indiescenen. Spektrumet av tidigare utforskade samhällsfenomen innebär allt från konsumtionshets till bekräftelsebehov och som en fortsättning på temat har det stockholmska skrammelkollektivet nu valt att gräva ner sig i flyktbeteende.
Rent musikmässigt är lyriska låtar kanske inte något som går att direkt förknippa med bandet (med ”Påminn mig” från debutskivan Idiotologi som ett enda undantag). Desto större blir förvirringen när Flyktbeteendevetenskap inleds med något så otippat som en tårframkallande powerballad ”Svartvitt” – som slutligen utlöser en kraftig urladdning drunknad i en omfattande ljudbild. Att placera en sådan stark låt som öppningsspår sätter ribban högt för resten av plattan.
Samtidigt som den tredje skivan är ganska trygg i sin nisch bland alla medryckande gitarrslingor och dynamiska övergångar finns det flera spår klatschiga nog för att framkalla en mild förvåning. ”För sent att dö ung”, vars inledande ackordföljd plötsligt påminner om en aning förhastad början av ”Shoreline”, låter som om den gått genom en poppigare filter för att förvandlas till ett mer radiovänligt format. Dessutom förstärks ”Shoreline”-teorin med första raden som lyder ”Ända sen jag var sex eller sju”, vilket får en att betrakta spåret som en lätt flirt mot Broder Daniels odödliga klassiker.
Även om själva soundet har tappat lite smuts på vägen och till en viss del blivit mer raffinerat än på föregångarna går det ändå inte att missta den västerbronska ilskan för någon annans. Precis som förut behandlar bandet både samhällsutveckling och svikna förhållanden med en dos melankoli och oro – och därigenom bekräftar de sin förmåga att sätta ord på vardagsbekymmer med stor precision och hög igenkänningsfaktor.
Den bestående punkiga attityden till trots är Västerbron öppna med att dela med sig av sina nära medelålderskris-upplevelser. ”Mina drömmar är inte särskilt stora”, utbrister de i skivans mest intensiva spår ”Det sista jag vill ha” som i sitt okonstlade uttryck för tankarna till debuten Idiotologi, samtidigt som ”Ett ordnat liv” resulterar i ett desperat utbrott i en Terra-liknande anda med ångesten riktad åt en diskmaskin som en materiell symbol för tvåsamhet och uppnådda mål.
Trots att det gamla skramlet kan saknas i vissa sammanhang låter Västerbron 3.0 mer ambitiösa än någonsin. Att lyssna på den förnyade versionen känns både välbekant och annorlunda. När de karaktäristiska tonerna blandas med inslag av indierock och pop i ett uppvridet tempo bildas det en fyllig ljudbild som det inte går att tröttna på.
Emellertid ligger bandets styrka inte bara i fängslande refränger utan också i högst relaterbar vardagsfilosofi. De må inte återkomma med några konkreta svar eller lösningar, men när ”Jag jobbar ihjäl mig” avslutar skivan blir den röda tråd som ”Ännu en dag förgäves” en gång gav upphov till alltför synlig. Det enda som återstår är att kapitulera inför budskapet: ”Innan vi dör ska vi hitta nåt att leva för”.
[Startracks, 16 november]
