Jessica Pratt. Foto: Colby Droscher
HYMNs Kristoffer Nilsson är i Utrecht för att besöka festivalen Le Guess Who? Under fredagen såg han bland annat Jessica Pratt och Vashti Bunyan. Läs rapporten nedan.
Festivaldagen började med Hilary Woods på mysiga Theater Kikker. Hon släppte albumet Colt tidigare i år och det betraktar jag som en av årets allra vackraste plattor. Det är hennes första soloalbum och under 2000-talet spelade hon bas med Dublinbandet JJ72. Jag hann se lite av hennes spelning på Pustervik häromveckan då hon agerade support till Phosphorescent och det lät väldigt bra så det var med stora förväntningar jag gick mot teatern.
Det var kö redan i trappan och jag blev lite orolig att det redan var fullsatt, men några minuter före åtta rörde sig kön snabbt och jag fick en av de sista platserna högt upp på den branta läktaren. Det var mörkt i salen och på väggen flöt ett bildspel fram, bland annat föreställande vatten och giraffer. Det var en fin inramning när Hilary Woods gick på scen strax efter åtta. Hon inledde med sin elgitarr och spelade strålande ”Kith”. De drömska ljudslingorna fyllde rummet tillsammans med hennes vackra sång i det dunkla ljuset, och de vackra bilderna avlöste varandra på väggen. Teatern var en perfekt plats för denna spelning och de musikaliska höjdpunkterna var många. För att nämna två så blir det ”Take Him In” med klaviatur och ”Daughter” i slutet.
Därefter blev det en snabb promenad till Janskerk där Jessica Pratt hade börjat spela när jag kom fram. Jag såg henne första gången på Pustervik 2015 och det är en sångerska och låtskrivare som verkligen berör mig. Det var väldigt mycket folk i kyrkan som hade en otrolig ljussättning. Jessica Pratt hade med sig en musiker på klaviatur och själv satt hon på en stol med sin akustiska gitarr. Jag kom precis när hon inledde nya singeln ”This Time Around” och den främre delen av kyrkan lystes upp i lila och rött strålkastarljus. Det var storslaget på alla sätt. Bland låtarna kan ”Greycedes” och ”I’ve Got a Feeling” nämnas och när hon spelade ”On Your Own Love Again” i slutet, i vitt och orange ljus medan röken låg som lätta dimmor en stilla julimorgon, så var det särskilt vackert.
Jag stannade kvar i kyrkan då även nästa spelning för min del skulle äga rum där. När folk lämnade efter Jessica Pratt så kunde jag få en mycket bra plats på den sjunde raden.
Vashti Bunyan släppte underbara singeln ”Train Song” 1966 och mästerverket Just Another Diamond Day 1970 men försvann sedan från musikscenen. Hon dök upp igen i mitten av 2000-talet och har därefter släppt två studioalbum och man samlade även singlar och demos från 1960-talet på albumet Some Things Just Stick in Your Mind, vilket rekommenderas varmt. Där ingår bland annat ”Train Song”. Detta var absolut en av festivalens allra finaste bokningar och jag skulle äntligen få se denna hemlighetsfulla acidfolk-drottning.
Vashti Bunyan
Hon gick på scen vid tiotiden och hade gitarristen Gareth Dickson med sig, de inledde med ”Here Before” och det kändes som en försiktig inledning. Vashti Bunyan bjöd på långa och fina mellansnack mellan låtarna. Inför andra låten berättade hon att det var femtio år sedan hon skrev den och så inleddes ”Diamond Day”. Wow! Sedan fortsatte det med en mix av äldre och yngre låtar och ljussättningen var precis lika fin som under Jessica Pratts spelning. Det kan vara den vackraste inramning jag någonsin har upplevt i en kyrka.
Men det finns låtar som berör lite mer än andra. När ”Train Song” spelades så var det helt fantastiskt och i slutet kom även ”I’d Like To Walk Around In Your Mind”. Publiken reste sig upp efter konserten och gav de båda musikerna stående ovationer, vilket var så välförtjänt. Det vi bjöds på var en timmes musik av en kvinna som har skrivit ett litet, men väldigt vackert, kapitel i musikhistorien och jag lämnade kyrkan med en väldigt varm känsla.
Det brasilianska psychrockbandet Boogarins stod på tur på EKKO. e gick på scen i den knökfulla konsertlokalen strax efter midnatt. Detta var en annan stor höjdpunkt inför festivalen för min del och de motsvarade verkligen förväntningarna på alla sätt. De fyra musikerna genomförde helt enkelt en strålande spelning där favoriten ”Lucifernandis” framfördes i ett lite långsammare tempo som passade perfekt. De långa instrumentalpartierna och temposkiftningarna var annars den stora behållningen, och ”6000 Dias (Ou Mantra Dos 20 Anos)” svävade vackert i lokalen. Applåderna efter spelningen var kraftiga och jag har sällan sett så många leenden efter en spelning som efter denna. Även musikerna verkade vara väldigt nöjda.
När klockan närmade sig halv två började jag bli riktigt trött, men det var ett band kvar som jag verkligen inte ville missa. Jag såg slutet av japanska noiserockbandet Bo Ningens spelning i en bokhandel under festivalen Iceland Airwaves 2015 och det var helt fantastiskt. Därefter har jag ofta tänkt på att jag gärna vill se dem, men det tog alltså flera år innan våra vägar möttes.
De spelade i Rondo på TivoliVredenburg. Jag kan inte direkt några låtar med detta band så jag har ingen aning om vilka låtar som spelades, men det jag vet är att det var en mäktig ljudbild i början av spelningen, att tempot drogs ned i mitten av spelningen där den även tappade en del energi, och att slutet var storartat med ljudmattor som skakade om oss rejält. Japansk noiserock kan knappast låta bättre än vad det gjorde i slutet av denna spelning.
Det blev en bra avslutning på en mycket fin festivalkväll. Jag gick sen den korta sträckan från TivoliVredenburg till hotellet och somnade väldigt gott.
