”I’m glad that he used that universal raise of the voice, otherwise I wouldn’t have known to come out” inleder Joan Shelley när hon kliver upp på scenen, efter att ha blivit introducerad på Svenska. Publiken skrattar.
Det är Joan Shelleys första officiella konsert i Malmö och den sista spelningen på en sex veckor lång Europaturné. Med sig på scen har hon Nathan Salsburg som hon tidigare samarbetat med på bl.a. Over and Even från 2015. Båda på varsin akustisk gitarr. Fler instrument finns inte.
Det verkar inte vara något nytt album på gång ännu och det senaste alstret är EP:n Rivers and Vessels som gavs ut i mars i år, där hon samarbetar med bland annat sin vän Bonnie ”Prince” Billy och Julia Purcell (som även är en del av Shelleys andra musikaliska projekt, Maiden Radio). Nästan ett år tidigare kom det självtitulerade albumet Joan Shelley, producerat av Jeff Tweedy (Wilco) som hjälpte henne att utveckla lite mer jazziga och stundvis lätt psykedeliska sidor av sin musik. Det är även detta album de flesta låtarna ikväll kommer ifrån.
Shelley spelar mest sin egen musik, men höjdpunkten är ändå kvällens enda cover: en vacker a cappella-version av ”Darlin’ Don’t You Know That’s Wrong” av den Appalachiska folkmusikern Addie Graham – en liten hyllning till hennes rötter i Kentucky.
Shelley har i en intervju refererat till sig själv som en väldigt känslig person – en blottad nerv. Det är en passande liknelse som också beskriver hennes musik väl. Hennes nästan pastorala låtskrivande gör sig bra i kombination med den rena, vackra rösten. Det är lågmält och sårbart, och passar bra med den minimala instrumentarsenalen. Med endast två akustiska gitarrer så blir melodierna mellan vers och refräng så mycket viktigare – lite som två andra stämmor, utöver sången. Lyckligtvis är det något Shelley och Salsburg behärskar och utför väl.
Men jag försöker föreställa mig duon i en större lokal, framför en större publik och jag har svårt att se det. För även om det är vackert så blir det samtidigt lite långsamt och tråkigt. Musiken saknar den dynamik den hade behövt för att ta Joan Shelley vidare, ut från de små barerna och konsertlokalerna. Jag hade velat höra henne tillsammans med ett helt band. Möjligt att de skulle höja henne. Eller så skulle det få motsatt effekt. Kanske gör det hela saken renare och mer ärlig, som det är nu. Shelley bör vid det här laget vara medveten om att hennes musik inte är kommersiell och att inkomsten den kommer bringa henne lär vara begränsad. Så rimligtvis gör hon det för sin egen och musikens skull, vilket är vackert i sig.
