Rockdrottningen Courtney Barnett träffade helt rätt på Kägelbanan

20181103 Courtney Barnett spelar på Kägelbanan i Stockholm / Foto Viktor Wallström Rockfoto / Källa Rockfoto Bildbyrå AB

Göteborgståget rullade långsamt mot Stockholms Central. Klockan var halv sex och den vackra staden glittrade i höstmörkret. Det stod bland annat en härlig konserthelg på programmet och Courtney Barnetts briljanta ”Nobody Really Cares If You Don’t Go to the Party” strömmade in i öronen genom hörlurarna. För min del hade jag åkt ganska långt för denna fest så jag ignorerade det dolda budskapet i låttiteln.

Det finns av någon anledning ganska få artister från Australien som jag har lyssnat mycket på genom åren. På senare år är Courtney Barnett, Cloud Control, Wolfmother, Flyying Coloursoch Julia Jacklin några av de lysande undantagen. Jag har funderat lite på vad det beror på, och i en värld där avstånden har krympt väsentligt, tror jag att det handlar om att jag tror att Australien är ett ”större” land än vad det egentligen är. Om man ser till ytan är det väldigt stort, men det bor faktiskt inte mer än cirka 25 miljoner människor där (som jämförelse kan Tyskland, med en bra bit över 80 miljoner människor, nämnas).

Courtney Barnett tog mig med storm i samband med att hon släppte sitt debutalbum med det brijanta namnet Sometimes I Sit and Think, and Sometimes I Just Sit 2015. Jag hade turen att se henne göra en strålande spelning på Bananpiren under Way Out West samma år. I år kom uppföljaren Tell Me How You Really Feel som visar att hon fortfarande är en strålande låtskrivare.

Hon spelade på Kägelbanan denna lördagskväll och det var helt slutsålt. Det var dock inte knökfullt och när jag kom till lokalen hade precis supportakten Laura Jean gått på scen. Jag har inte lyssnat särskilt mycket på henne, men hon släppte plattan Devotion i somras och från den kände jag igen låten ”Girls on the TV” i rött och blått strålkastarljus. Det lät bra och framför allt hennes behagliga sångröst träffade mig helt rätt.

Kvart över nio var det dags för Courtney Barnett att gå på scen med sina medmusiker. De inledde med inledningsspåret från nya plattan i varmt, rött sken. Bakom scenen förekom stora strålkastare som fick tankarna att gå till lampskärmar och det var genomgående en grymt snygg ljussättning under hela spelningen.

Klassiska ”Avant Gardener” spelades tidigt och följdes upp med nya ”Need a Little Time” och ”Nameless, Faceless” och det rådde ingen tvekan om att de nya låtarna funkade utmärkt tillsammans med de äldre. Punkiga ”I’m Not Your Mother, I’m Not Your Bitch” skakade om oss rejält därefter och det är i de snabbare låtarna som Courtney Barnett blir som allra bäst.

Tempot sänktes en stund senare, bland annat med nya singeln ”Small Talk”, och ljudet var oftast mycket bra.

Courtney Barnett har vuxit oerhört mycket som liveartist sedan jag såg henne på Bananpiren och det kändes långa stunder som att hon lätt hade löst en mycket större scen än kvällens. När hon började spela fina ”Depreston” var det precis som att polletten ramlade ned för mig. Jag hade lite svårt att förstå samarbetet med Kurt Vile i fjol, men plötsligt blev det på något sätt helt självklart. Att bandet, kort därefter, bjöd in Laura Jean på scenen med saxofon och de spelade The Go-Betweens klassiker ”Streets of Your Town” överraskade inte särskilt även om det var oväntat. Just den låten lär nämligen delvis ha inspirerat henne att skriva ”Depreston”.

I slutet av setet toppade det fullständigt, bland annat med en underbar ”Lance Jr” och ”History Eraser”. Som den rockdrottning Courtney Barnett är avslutade hon med gitarren på huvudet innan hon och bandet lämnade scenen. Det blev stora applåder och när hon kom in på scenen igen så fylldes lokalen av ”Ja, må hon leva” då hon, kvällen till ära, passade på att fylla år. Hon svarade med att ge oss en väldigt fin version av Gillian Welchs ”Everything is Free”. I början störde en felinställd virveltrumma, men en observant scenarbetare upptäckte det snabbt och ställde om den och därefter lät det magiskt bra!

Bandet kom tillbaka med tårta till jubilaren och allsångsklassikern ”Happy Birthday” drogs igång. Det var vackert på alla sätt och födelsedagsfiraren såg väldigt glad ut. Konserten avslutades kort därefter, lite självklart, med klassikern ”Pedestrian at Best” och Kägelbanan exploderade nästan. Wow, så bra det var!

Konserten var slut och jag gav mig ut på fina Götgatan och promenerade en stund senare ned mot Gamla Stan. Per Anders Fogelströms drömmars stad glittrade sådär vackert som nog bara Stockholm kan glittra under natthimlen.