Mirny Mine inspireras av rituella mantran

Fotografen och mulitinstrumentalisten Anna Sundström är singelaktuell med projektet Mirny Mine. När HYMN var premiärvärdar för videon till ”Dream” i förra veckan gjordes jämförelser till artister som Chelsea Wolfe, Anna von Hausswolff och Lana Del Rey. Läs en Q&A med Anna här.

Du verkar som fotograf/konstnär – men vad har du för musikalisk bakgrund?

– Musiken har alltid funnits där som ett komplement till fotografin. Det har dock tagit tid att hitta mitt sätt att uttrycka den på. Jag började spela saxofon när jag var 10 år. I tonåren byttes saxen ut mot gitarr och piano, och jag började skriva egna låtar. Jag gick en musiklinje på en folkhögskola för jag tänkte att det säkert är bra att lära sig mer ”på riktigt”, men det funkade inte för mig. Att sitta och öva skalor och läsa noter blockerade mig mest. Jag har spelat i lite olika band men aldrig riktigt känt att jag hittat min plats i det.

”Jag har spelat i lite olika band men aldrig riktigt känt att jag hittat min plats i det”

– Så för några år sedan plockade jag upp saxofonen igen, köpte en elgitarr och en enkel hemmastudio, lånade några golvpukor och började göra musik själv hemma i mitt kök. Då föll det på plats och jag hittade min röst och ljudbild.

– Att göra allt själv är ju på gott och ont. Jag har lärt mig att man vinner på att ta in andra som ger en extra dimension till det jag skrivit. Men i själva processen måste jag sitta själv.

Har du någon fördel av ditt övriga konstnärskap i ditt musicerande tycker du?

– Ja, undermedvetet tror jag att mina bilder och musiken speglar varandra. Och jag har lätt att omvandla musiken till bild, jag har exempelvis gjort musikvideon till ”Dream” själv.

Kan du berätta lite om inspelningen av ditt kommande debutalbum – The Other Part?

– Jag spelade in demon hemma, och la alla instrument själv. Eftersom jag aldrig gått någon ljudteknisk utbildning har jag helt enkelt experimenterat mig fram med pedaler och effekter, och skapat en ljudbild som jag tycker om. Mycket är improviserat och har i efterhand varit svårt att återskapa. En av låtarna på skivan är en ren demoversion, som jag inte kunde göra om i studio.

”Mycket är improviserat och har i efterhand varit svårt att återskapa”

– När alla låtar var klara spelade jag in grunderna i West India Studio med hjälp av Edward och Maria Forslund. Även Tobias Sundström, Joel Kant, Katrina Nutall och Linus Andersson har varit delaktiga i inspelningen. När det inspelat tog jag med mig materialet hem till min egenbyggda lilla studio och la själv på saxofon, gitarr, och sång. Jag valde att göra det hemma då jag ville återskapa samma känsla som på demon och komma så nära det uttrycket som möjligt, vilket jag gjorde bäst på egen hand.

Enligt din presstext har du hämtat inspiration från Gotland där du kommer i från, på vilket sätt då?

– Jag tror att det mer är känslan av att leva i ett ganska långsamt tempo, omgiven av det karga landskapen som finns här. Att det sitter i en på nåt vis. Den där gotländska inspirationen handlar nog om utrymmet som finns när man bor på en ö. Men det är ju inte så att jag stått vid en rauk och kommit på låtar, eller sökt mig ut i naturen för att hitta inspiration.

”De här låtarna kom till under en period då jag befann mig i ett slags vakuum”

– De här låtarna kom till under en period då jag befann mig i ett slags vakuum, och allt var väldigt svajigt. Även människor i min närhet drabbades av förluster och död. Det var en tung period och musiken blev en hjälp, en medicin. Jag arbetade samtidigt med en offentlig utsmyckning till Psykiatriska kliniken i Visby. Det arbetet påverkade mig mycket, och gav en inblick i psykisk ohälsa som har funnits med under låtskrivandet.

Vad eller vem har du annars influerats av när du gjort den här skivan?

– Jag tycker mycket om Diamanda Galàs, hennes teatraliska sätt att sjunga och agera, tendenser till opera och hur hon rör sin röst i olika lägen. Ordo Rosarius Equilibrio är också en stor inspirationskälla, jag tycker om hur man dras in och ner i deras musik – en känsla av att bli hypnotiserad.

– Men jag har också inspirerats av rituella mantran, och upprepning av ord och fraser som både finns inom religioner och inom viss psykiatri. Av det meditativa och lugnande att upprepa ett mantra gång på gång. Men det kan även tippa över och kännas smått psykotiskt. Jag tycker om att befinna mig däremellan.

Kan man se dig live framöver? Hur är livesättningen i så fall?

– Vi siktar på spelningar i januari/februari, förmodligen i Stockholm och Göteborg. Sen kan det nog bli nån spelning på Gotland också. Vi kommer vara sex gotlänningar på scen. Jag spelar gitarr och saxofon. Min bror Tobias Sundström – gitarr, Simon Sörman – bas, Maria Backlund – synth, Joel Kant – trummor, och Pelle Weslin – blås.

Debutalbumet ’The Other Part’ släpps via Novoton den 16 november.