The Black Queen mötte sin överkvinna Kanga på Spillestedet Stengade

The Black Queen

”Världens farligaste band” Dillinger Escape Plan kastade in handduken häromåret. Det var med sångaren Greg Puciato i spetsen som de, från och med andra albumet Miss Machine (2004), kom att vidga ljudpaletten ytterligare med ännu fler tvära kast i sin brutala, intensiva, tekniska mathcore.

Få var nog ändå beredda på vilken helomvändning han skulle göra med The Black Queen. Att en muskulös hardcoreagitator också råkar vara en helt fantastisk synthpop-crooner är liksom inget man bara räknar med i vanliga fall.

Spillestedet Stengade, det mycket charmiga och starkt DIY-präglade spelstället med anor från 70-talet, ligger i centrala Köpenhamn och har en kapacitet på uppskattningsvis runt 300. Jag bedömer att det är fyllt till två tredjedelar när kvällens huvudakt The Black Queen går på scen nästan på utsatt tid. Los Angeles-bandet har en karismatisk frontfigur i Greg och det märks att de tre svartklädda herrarna är vana vid större scener (sättningen rymmer även Joshua Eustis och Steven Alexander som spelat med bland andra Nine Inch Nails och Telefon Tel Aviv).

Musiken bygger på samspelet mellan de kyliga, retrofuturistiska elektroniska ljudmattorna och Gregs varma, själfulla sång. Det är samma dynamik som ligger bakom flera av 80-talet stora synthpopkolosser. Men The Black Queen gör det på sitt helt egna sätt, utan att låta ett endaste dugg retro. Förutom klassisk synthpop och samtida elektronisk musik är soul och r’n’b – kanske inte lika uppenbara men viktiga – inspirationskällor.

Live tillåts gitarren ta mer plats och soundet blir tyngre. ”That Death Cannot Touch” blir en av höjdpunkterna i den något elakare inramningen med tjutande feedback, dramatisk sång och tungt markerade beats.

Kanga

Ikväll möter dock The Black Queen sin överkvinna. Den som verkligen förtjänar epitetet Queen den här tisdagskvällen i Inre Nørrebro, är första förbandet Kanga.

Unga Los Angeles-baserade sångerskan och producenten Kanga beskrivs inte sällan som en kvinnlig Trent Reznor. Inte minst inledande ”Something Dangerous” (med ett intro som nästan plankar ”Somewhat Damaged”) vittnar om inspiration från Nine Inch Nails ljudvärld. Men hon besitter även en melodikänsla som får henne att sticka ut.

När det gäller energi och scennärvaro spelar Kanga ikväll i en klass för sig själv. Hon hanterar synthar, samplers och loopar helt på egen hand men har ändå inga problem med att hinna klättra på interiören. Eller, som under avslutande ”Vital Signs”, att hoppa ner från scenen för att dansa med den, något tisdagströtta, publiken.

Ja, de hade med sig ett andra förband också. Ställda jämte två av den nordamerikanska synthens just nu mest intressanta akter får dock indierocktrion Tennis System finna sig i att bli en trevlig parentes i sammanhanget. Klädsamt skrammel till trots.